Derby!

Det var något speciellt med kvällens match. Vid senaste mötet med BK Röva, som ju getingarna kallas i folkmun, fanns det inget som tydde på att det var ett Göteborgsdeby. Stämningen på den halvtomma läktaren, lama ramsor som dog ut på ett par sekunder, glåpord mot egna spelare osv.
Men ikväll infann sig en känsla som endast var jämförbar med den vid derbyna mot Öis, det var slaget om Göteborg och vilket lag som ska få bära stadens fana. Klacken var just den tolfte spelare, som killarna på plan så ofta sagt att de behöver.
Visst, det är lätt att skråla och vara glada när vi vinner, men jag menar att det inte var det enda det handlade om ikväll. Det var viljan att skandera "Kämpa på IFK!" istället för "Börja spela fotboll nu, Blåvitt!". Det var viljan att hylla dem som spelade bra, istället för att skrika glåpord när vissa gjorde tabbar. Det var en känsla av att även om vi förlorat skulle klacken inte unisont ha buat ut laget, vi hade applåderat våra spelare ändå, om än inte själva spelet.
Kanske har vi insett att det är dags även för oss att göra en insats för att Änglarna ska klättra upp mot den himmel där guldpokalen hägrar.
Och framförallt, när vi möter lag från Göteborg, då ska det vara folkfest och derbystämning, oavsett om motståndarnas tröjor är rödblå, gulsvarta eller grönsvarta.