Med gamla skor på premiär

Karin Boye på Avenyn.

SMALL TALK. Jag tänker när jag knyter skorna, att dessa skor har aldrig varit på Gamla Ullevi. Ändå är de vita skosnörena inte längre vita, utan grå. På några ställen nästan svarta. Och mönstringen på skosulan vid hälen är redan blanknötta efter en hel hösts användning, sedan en hel vinter. Och så en vår. Skorna börjar bli slitna, det är vad jag tänker samtidigt som jag knyter de grå skosnörena. Och i dag är första gången de ska beträda Ullevibetong. Så långt är alltså ett uppehåll, så långt att ett par skor hinner bli slitna. Närapå odugliga, hinner tjäna ut. Det är många steg att avverka mellan sista och första match.

Det är nästan så att jag inte hittar matchhalsduken, den ligger intryckt längst in i byrålådans hörn. Jag måste flytta på mössa och vantar som ligger i vägen. Tjocktröjan med dragkedja upp i halsen ligger där också. När jag fått ut halsduken trycker jag in mössa och vantar där halsduken tidigare legat. De behövs inte längre. Jag tar på mig kavajen, har alltid kavaj när jag ska på match, sedan halsduken. Jag tittar i spegeln så att den sitter snyggt, drar en hand genom håret. Trycker sedan in en cigarett mellan läpparna och känner på mina fickor för att se till så att allt är med, det nya årskortet ligger i plånboken. Stänger av mobilen. Sedan går jag ut.

2-2, så slutade det senast jag var där. En skitsäsong. Jag har försökt glömma den hela vintern. Och Agnes hette hon då. En skittjej. Henne har jag också försökt glömma hela vintern. Nu är det vår istället för höst, nu heter hon inget alls längre. Jag börjar om på nytt, liksom Blåvitt. Det är lika bra, tar det från början och låter allt fortgå metodiskt. Enkelt. Agnes var lättläst, hade aldrig svar på frågor, blev rädd inför nya problem. På så vis var de lika, hon och förra säsongens Blåvitt. Lika bra att lämna och gå vidare.

Utanför porten glider just spårvagnen in på hållplatsen. Med några snabba språng hade jag hunnit ta den, men nej. Jag vill gå, tänker att mina skor aldrig har gått vägen till Gamla Ullevi. Spårvagn har de åkt så det räcker. Så jag tänder cigaretten och börjar vandra, sju steg senare och sulan börjar glappa, en man på cykel susar förbi intill trottoaren. Under hans vårjacka ser jag matchtröjan. En annan som går en bit framför mig har halsduk precis som jag. Hon går långsamt precis som jag. Och jag vet att hon känner precis som jag. Nu samlas vi.

Vid stadsbiblioteket på Avenyn står Karin Boye med en tvekande blomsterknopp i sin hand. Den är ännu ingenting, bara grön och hård. Ofärdig. Vintern har hållit tillbaka dess potential, dess skönhet. Den är ingenting utan våren, den vore ingenting utan den sol som just i dag får Poseidon att skina. Jag känner på min halsduk, köpt före ett fullsatt Öis-derby på Nya Ullevi för många år sedan. Då var jag en annan, bara en tonåring. Då var Öis ett annat lag, det var en helt annan tid. Kanske är det Allsvenskan som får tiden att gå? Kanske är det Allsvenskan som vrider upp världen till att ticka på våra armbandsur? Kanske är det Allsvenskan som får mina skor att slitas...

När jag sneddar över Heden är vi inte längre bara några enstaka, nu kommer grupper om fem, om tio personer, nu är vi överallt. Några sjunger, ett barn släpper sin pappas hand och sveper en flagga genom vinden. Vi myllrar ut från alla kvarter och skumma krogar, mina skor är ivriga att komma fram, stegen blir snabbare. Vi hör arenans röst, ekot av tusen. Skorna skyndar allt för snabbt, tyget spricker vid ena stortån, man kan antyda den svarta strumpan genom hålet. Jag stannar så och tittar ner på hålet, tänker att det här blir dessa skors sista promenad.

Det är tjugo minuter kvar till avspark när mina trasiga skor för första och enda gången beträder Ullevibetong. De är sönderfallande efter ett långt uppehålls vandringar, efter en lång vinters danssteg på grusade vägar. De fick vara på Jazzhusets röda heltäckningsmatta, på Nefertitis parkett, på Andra Långs glassplitterdekorerade asfalt, på Pusterviksbarens kladd, de fick ta mig bakfull hem från Majorna, från Bergsjön, från Kungshöjd, från platser jag glömt.

Och så, med sin sista suck, fick skorna ta mig till Gamla Ullevi. På premiär. Nu är det ny säsong. Och nya skor. Snart skiner Poseidon i den nyfödda solen. Sedan visas Karl Svensson ut, Haddad gör Örebros och matchens enda mål. Vi har förlorat igen och allting är precis som vanligt. Allting är alltid precis som vanligt.

Vi älskar Ragnar

REFLEKTION. Jag vet inte riktigt vad som hände vid 2-1 målet, men det verkar som Ragnar tar på sig skulden för det. Eller hur man annars tolka hans agerande då han direkt efter slutsignalen springer fram och tackar klacken, för att sedan därefter fortsätta mot spelargången (fortfarande klappar han händerna för att tacka resten av publiken) och vips är han borta innan de andra spelarna ens har lämnat mittcirkeln. Kanske är han arg, eller ledsen, eller besviken på sig själv. Klart är att det bara är riktiga vinnarskallar som agerar så här. Och alla vet väl hur otroligt viktiga dessa vinnarskallar är för vilken klubb som helst.

Just nu kommer jag ihåg denna match för Tobias Hyséns uppvisning och för en domare som tillät Kalmarspelarna karate-tackla ner de blåvita gång på gång. Men om 10 år kommer jag bara komma ihåg en sak: En isländsk vinnarskalle som visade äkta passion.

Vi älskar Ragnar. Forever.