För min norrbagge är bättre än din

Jakten på Mister X drog ut på tiden. Mister Green nobbade spelare som Essien, Kongo-Kim, Makoun och Ulven och dom tre heltidsanställda som arbetade med att förbereda den stora presskonferensen i tre månader fick samtliga stora ryggbesvär och diverse andra slitskador efter alla tunga ramlösaburkslyft fram och tillbaka från det uppställda podiet på Kamratgården. Oron spred sig bland oss supportrar. När skulle vår kräsne sportchef hitta någon som dög? Fanns det ens någon på spelarmarknaden som höll tillräckligt hög klass? Ett tag såg det ut som så inte var fallet - men några dagar innan årets hemmapremiär på Gamla började det ryktas om att Mister X blivit till Mister Y och att årets största (i mer än en bemärkelse) spelarrekrytering var i hamn. Hurra, precis vad jag önskat mig, tänkte jag. 

Skämt å sido. Jag skall villigt erkänna att jag undrade vad vår sportchef hade rökt för någonting när det stod klart att Rogne skrivit på ett treårskontrakt värt 120 papp i månaden och med 3,5 mille i sign on-bonus mindre än två veckor efter att Blåvitt tillkännagivit en förlust på över tio miljoner. Inte nödvändigtvis för att vi inte var i behov av ytterligare en försvarsspelare (även om Bjärs, Tom, Hjalle och ”Lill”-Dyre inte var en oädel backuppsättning för den delen heller), utan snarare för att det nu definitivt inte skulle finnas möjlighet att värva en spelare till den position som vi faktiskt var i behov av att rekrytera till. 

Även om Gurra, Sebban och Tom gjort det riktigt bra så här långt så står jag fast vid att det inte är en mittfältsuppsättning värd ett aspirerande guldlag. Det finns ingenting vackrare än defensiva mittfältare som springer tre marathon varje match och river upp halvmeterslånga grästuvor med Glenn Hysén-tajmade glidtacklingar och två meter långa ben á la Tom (Mohamed Sissoko kan slänga sig i väggen), men till och med jag inser att det måste finnas komplement till spelartyper som Gurra och Tom. Jag tycker att det blev väldigt tydligt senast mot Gävle när Sebban var magsjuk att vi är för tunna på mitten. Det går inte att spela med Gurra och Tom samtidigt när man jagar mål mot ett uppställt försvar. Ett visst uns av kreativitet kan i alla fall vara nödvändigt. Men vi skiter i mittfältet i dag. Det är inte för att kritisera vår centrala mittfältstrio som jag sitter här och skriver i dag. Nej, det är för att hylla han som kom istället för den kreativa mittfältare som jag egentligen önskade mig. 

Thomas Rogne har utan att överdriva fullkomligt ätit upp samtliga forwards han ställts emot. Falkenbergs monsterlike filmstjärna flög som en vante senast (måhända att han prövade sina skådespelartalanger inför nästa storfilm, men ändå) och av dom 26 skott som hittills i år nått fram till Johns mål så har vår nya norrman sett till att en stor andel av dessa blivit från i stort sett omöjliga vinklar och lägen. Förutom att han vinner i princip samtliga dueller, så är han dessutom mycket följsam, placeringssäker (vilket bara det är egenskap som kan göra dig till en allsvensk stjärna, lex Samuel Holméns lillebror) samt lugn och trygg med bollen. Och som om inte det vore nog är han utan tvekan en starkt bidragande faktor till att Bjärsa tagit både ett och två och tre steg framåt i år. 

Med all respekt för gamla legendarer som Cannavaro, Ayala och Mascherano, som alla förmodligen tvingades bjuda ut korta tjejer till balen i nionde klass, så är det någonting speciellt med resliga mittbackar med stor pondus. Utöver fördelen i duell- och huvudspel så inger Rognes 193 centimeter…respekt. Och trygghet. Kanske är det som så att jag överskattar vikten av hans längd, då det redan finns några långa träben för mycket i Allsvenskan som när dom möter en Lasse Vibe-typ endast fungerar som rundningmärken, men kombinationen stor och bolltrygg går i alla fall hem jävligt bra hos mig. 

För att summera upp det här en aning så kan man bara konstatera att vad det nu än må varit som  Mister Green rökte tidigare i våras, så blev utfallet ganska bra till slut ändå. Förhoppningsvis dyker Mister X upp senare i sommar och frälser oss om ekonomin tillåter och det finns någon bättre mittfältare än Essien och Kongo-Kim att tillgå, men tills dess tänker jag njuta å fullaste av Mister Y och dennes alla färdigheter. För min norrbagge är bättre än din (PS ja, jag menar iff iffs norrbaggar DS). 

Hur tänker du egentligen, Jögge?

För tre år sedan när Ellos joggade hem guldet med Jögge vid rodret stod dom på 15 poäng och hade 11-5 i målskillnad efter sex omgångar. Cynism, sena mål, lagkaptensråd för halva laget och i princip två elvor som roterade och spelade varannan match präglade den årgångens bönder. Det såg inte alltid vackert ut, men till skillnad från tidigare år lyckades Elfsborg, med Jögge i täten, vinna dom där jämna matcherna som man tidigare kryssat. Efter guldet och EL-avancemanget gick det förvisso utför och efter att Taco gnällt bra länge om att tråkigt och cyniskt spel inte var något för tiki-taka-laget Elfsborg så fick Jögge sparken. 

Även om mitt hjärta i grund och botten klappar lite extra för brunkarfotboll på gräsplaner utan gräs, så anser jag det vara av mindre vikt hur spelet ser ut så länge som trepoängarna trillar in. Av den anledningen är jag positiv till årets allsvenska inledning. 13 poäng på sex matcher är bra. Tre insläppta mål på sex matcher är också bra. Åtta mål på sex matcher är inte lika bra, men att målfabrikationen kommer öka är jag tämligen säker på. Dock är det en annan sak som är desto mer oroande, för att inte säga jävligt oroande rentav. 

I Engvalls skadefrånvaro har Mads blivit tredjeforward och fått spela i samtliga matcher (1+5). Att dansk nummer fyra i truppen blivit en naturlig inhoppare i slutskedet av matcherna säger jag ingenting om. Det finns inte så många andra alternativ och med de kvalitéer som Mads besitter i mottagningsspelet så känns det helt rätt att slänga in honom i slutet oavsett siffror på resultattavlan  och hur matchbilden ser ut. Och när Engvall är tillbaka så består anfallsbesättningen både av spets och bredd. All good there. 

Däremot börjar de ständiga bytena mellan Rieks (ut) och Smedberg (in) samt Gurra/Sebban (ut) och Tom (in) oavsett matchbild oroa mig en aning. Såväl Smedberg som Tom har varit perfekta att slänga in när vi haft ledningen och velat få in två hårt arbetande mittfältare för att stänga till eventuella ytor. Där säger jag ingenting heller. Men när det står 0-0 borta mot Gefle och den enda ”förändring” vi kan göra utöver Mads sedvanliga inhopp är att slänga in Smedberg, då börjar jag fundera på om det verkligen finns någon substans i Jögges inledande snack om att stärka banden mellan junior- och A-lagsverksamhet.

Jag kan förstå att den horribelt usla plasten i går fick vår tränare att ge upp allt hopp om att kunna spela fotboll längs med backen, men samtidigt är det inte första gången som yrvädret Karl Bohm, som spelat i klubben sedan elvaårsåldern, tvingas sitta kvar på bänken och bevittna hur krampaktig vår offensiv är. Jag är väl medveten om att Karl har brister och förmodligen inte är en färdig allsvensk spelare, men samtidigt är jag av åsikten att man bör ge sina talanger chansen i ett läge som detta. På vilket sätt hade det skadat att förflytta Smedberg till en central roll och låta Bohm få tio-femton minuter på kanten i slutskedet av matchen? Inte hade det nog blivit sämre i alla fall. 

Säga vad man vill om iff iff, men trots deras framgångar så har dom fortsatt att ge sina talanger chansen. Spelare som Rakip, Cibicki, Helander, Kroon och Pa Konate har alla fått gott om speltid och gjorde flera framträdanden vardera i förra höstens CL-spel. På samma sätt har Ellos gett upp mångmiljonsinvesteringarna som de sysslade med för ett par år sedan och gett talangerna chansen. Nu tror jag förvisso inte att guldet lär hamna i Borås i år, men det är hur som haver imponerade att dom kan prestera på en såpass hög nivå med en majoritet egna produkter. Jag kräver inte att vi skall göra som Ellos, men när det finns skador på tongivande spelare och vi behöver få in kreativitet för att kunna skapa någonting framtå, då tycker jag det är en självklarhet att ge en spelare som Bohm chansen. 

Även om han inte hade åstadkommit ett skit under sitt inhopp, så hade han i alla fall känt att man kan få chansen om övriga konkurrenter inte presterar. Varken Ankersen, Rieks eller Smedberg har gjort en enda poäng i år och ingen av dom har egentligen visat framfötterna. Rieks är alldeles för tafflig i första, andra och tredje tredjedelen och Ankersen verkar behöva samma halvår som Vibe fick för att komma igång med poängfabrikationen. Smedberg är förvisso en poängspelare i grund och botten, men så mycket mer än inlägget till Tom senast har han inte åstadkommit under sina inhopp så här långt. 

Om man inte får chansen i en 3-0-ledning hemma mot HIV eller i en uddlös, torftig bortamatch mot Gefle, när skall man då få chansen? 

Den primära skillnaden mellan Ellos anno 2012 och IFK Göteborg 2015 är bredden. Och förmodligen lär det bli skillnaden mellan guld och inte guld. Det kommer bli ohållbart i längden att byta in Smedberg och Tom i varje match oavsett matchbild och resultat. Om inte Jörgen visar att han - åtminstone så länge som vi inte har andra fullgoda ersättare med mer rutin - faktiskt tror på vår akademi och ger spelare som Bohm och Billy chansen i liknande lägen, så kommer pytten med redan utgånget datum få vänta i frysen ytterligare minst ett år.