KÅSERI. Det finns få saker och frågor som upprör, splittrar och engagerar lika många blåvita supportrar som "bengaldebatten" och Hjalmar.
Det framgick inte minst av lite röj igår på twitter, en sömnig måndagskväll i en annars ganska trött silly season. Jag borde såklart inte vara förvånad, för, frågan gällande Hjalmars ytterligare ett år i blåvit tjänst i truppen engagerar och tudelar den blåvita massan. Med all rätt. Jag både håller med och förvånas över allas militanta åsikt i frågan. Eller ja, förvånas är väl kanske fel ord, men åtminstone förundras över hur en spelare kan få så många att säga så mycket.
Nu är det ju dessutom så, kära läsare, att tweeten nedan självklart mejslades ur den innersta hjärnbarken och knåpades ihop under flera timmar, allt för att provocera fram en debatt. Eller så skrevs den direkt när jag försökte läsa ikapp flödet. Skit samma, jag tänker inte förklara mig och be om ursäkt för att jag utan pardon kallade folk idioter. Eller okej då. Förlåt.
Däremot slog det mig, efter att Guld Alex citerade min tweet på hans Facebooksida, att jag såklart borde utveckla lite mer kring min syn på Hjalmars fortsättning i laget över 2016. Dessutom var det ju hundra år sedan jag skrev något på bloggen.
First things first. Med Hjalmar i en kontinuerlig startelva vinner vi inga guld. Så är det. Det såg vi inte minst i år och statistiken* ljuger inte. Inget som givetvis lastas på Hjalmar själv, och, han gjorde precis det som förväntades av honom de matcher han klev in i både Ronkens och Bjärsas absens. Eller, han kanske rentav gjorde mer än det som förväntades av honom, för visst gjorde han en av sina bästa säsonger hittills?
"Varför ska han då få ett år till? För lång och trogen tjänst?"
"Han borde ha lämnat för längesen!"
"Ge fan i att kalla mig idiot, idiot!"
Ungefär sådär lät det i många kommentarer efter mitt uttalande. Uppfriskande!
Så, några argument varför det var ett ypperligt att ge Hjalle ett år till (i synnerhet med anledning av rådande ansträngda ekonomiska läge och inte minst för att minimera omsättningen av spelare i truppen):
- Han behövs i form av rutin och ryggrad för "de blåvita värdena" som givetvis är mer värt än regelbundna insatser i en startelva match efter match. Han bidrar garanterat med god representation/påminnelse av "den gamla skolan" gällande tjockmatteträning från Munkebäcksgymnasiet och kalla januaripass i isladan. Betydelsen av karaktär i vardagen, i träning och i det allmänna beteendet för vad det innebär att vara blåvit skojar man inte bort med 14 säsonger på kontot. Han vet vad som krävs.
- Hjalmar Jonssons vänsterfot.
- Han är en ypperlig länk mellan tränare/ledning och unga spelare.
- Han är säkerligen dessutom bra mycket billigare än en oprövad, eller för den delen random back. Han kan dessutom acceptera en plats på tredje- eller fjärdeval som mittback. Vilket kanske är det viktigaste. Att skicka in två nya mittbackar i Zalo och en annan som backup för Ronken och Bjärs är givetvis inget önskvärt i ett guldjagande lag. Tom då? Jo, där kan jag väl i och för sig hålla med. Men hur mycket mittback är Tom egentligen? Åtminstone i Jörgen med J's ögon?
- Hjalmar Jonssons skägg.
- Nej, Hjalmar ska inte starta om absolut nödvändigt. Men i organisation och trupp, där ska han absolut vara. Och som sagt, i det läge vi har idag är detta den bästa lösningen. Och ja, det finns poänger i att han kanske borde gett plats för någon annan under tre svåra sjundeplatsår, men det finns ingen anledning att älta vad som borde gjorts där och då. Nu är nu.
- Kultbärare i Hjalle, Bjärs, Gurra, John, Seb och numer Emil behövs i dagens moderna fotboll. Så är det bara.
- Det är Hjalmar Jonsson vi pratar om här.
Seså, fortsätt rasa på twitter och diskutera gärna i smågrupper i kommentarsfältet nedan.
*12 insläppta på första 23 omgångarna. 10 insläppta på sista 7 omgångarna.
