Matchtankar - ajk hemma, 21/5

ANALYS. Det är alltid gött att leva, andas och vara blåvitt. Denna veckan är det dock extremt jävla gött att leva, andas och vara blåvitt. Cupguld och ajkkross inom 5 dagar. Inte dåligt. Inte dåligt alls. Var ska man påbörja att peppra ner superlativen från dagens match? Inledningsvis måste jag erkänna att jag, i vanlig ordning, var lite orolig för Hjalmar istället för Bjärs. I synnerhet med tanke på den ramstarka defensiv vi haft hittills och det på pappret eviga dravlet om sitt ajk är så jävla bra. Att ÅTERIGEN få äta upp de där farhågorna är inget annat än hur gött som helst. Nu behövde ju inte Hjalle göra allt för många superingripanden, men det han gjorde, de gjorde han ordentligt. Okej, deras offsidemål var kanske hans markering, men vafan gör det? Han ställde ju dom offside.

Första 15-20 hade väl ingen kopplat något direkt grepp om matchen. Mestadels var det idel vidriga ingripanden och närkamper från han Etuhu. Fy fan, har inte sett ett sådant jävla grisbeteende sedan Gashi lämnade helsingborg. Fullkomligt avskyvärd. Stämplingen på Seb som "kronan på verket". Efter tjugo kopplar vi dock ett hårdare grepp och det känns helt klart som att det givetvis är tack vare den solida laginsatsen och det kollektivt hårda arbetet, men, att inte lyfta fram Gustav Svensson här vore rentav tjänstefel. Fy fan. Inte alltid helt med i förstaläget, men de få gångerna han kanske misstajmar, tro fan att motståndaren är uppjagad i nästa andetag. Könglig hjälteinsats.

Jag störde mig lite på precisionen i Sebs fasta situationer och att det kastades bort någon boll här och där, men insåg rätt snart att han stör sig själv än mer än alla vi som kollar. Man vill, hoppas och är rätt säker på att han kommer att göra ett bättre ingripande i nästa situation. Det blir ju oftast så också, och på något sätt känns det som att han behöver kuka ur lite både humör- och insatsmässigt för att komma igång. När ribban satt sig lite på matchen, då var Seb med. Det är ju han som bryter ajks anfallsförsök och driver upp bollen på högerkanten, slår en fin passning till Emil som så många gånger förr hänger på upp. Tempot i aktionen och släppet till Ankersen som löser en ett smörinlägg (Alex-klass!) på Vibe är klass. Nicken är klass. Målet är ett jävla skolboksexempel, direkt från Torbjörn Nilssons bibel.

Där och då känns det som att det "momentum" (sicket sjukt löjligt ord egentligen) som skapas kommer att ta oss hur långt som helst. Kanske inte bara i matchen, utan även under den kommande veckan, och månaden? Harmonin, glädjen, kontrollen, kämpaglöden kombinerat med ett extremt välutfört och noggrant arbete är en fröjd att se. Det känns verkligen som att det vi ser ÄR blåvitt. Hårt jobb, rätt jobb, harmoniskt jobb, kul jobb och vinnande jobb. Fröjd!

Andra halvlek. Kontroll. Det genuina arbetet från samtliga på plan, med den offensiva defensiven i synnerhet, den banar väg för Bomans tvånolla. Även om han kanske inte får målet, statistiskt, är det ju hans mål. Eller ja, hajtands också. Kanske mest? Förarbetet på vänsterkanten där är fjärran det vi skådade under Luddes tid. Det måste man ändå säga, även om vi bara fått se hajtand under en inte jättelång tid. Han är frejdig och idag behöver vi ju inte ens 'snu' runt matchen, ajk är inte där.

Emils frispark. Äntligen! Äntligen får vi se det där hästaskottet som man spanat in på träning ganska många gånger. Äntligen går den på kassen och deras målvakt har extrema problem att göra nåt vettigt. Eller ja, han gör ju det vettigaste, serverar Boman som kontrollerat dunkar upp den i taket. Däremellan har vi ju haft mängder med lägen och bollvinster högt upp i banan. Press med understöd? Jojatackarja. Kort och gott. Ingen faller ur ramen. Alla verkar ha sköj. Självförtroendet växer. Resultaten kommer. En positiv spiral som man inte annat än älskar att få vara en del av.

Några korta från matchen då:
+ Gustav Svensson. Monster!
+ Hajtand Alessi. Frejdig!
+ Emil Salomonsson. Maskin igen. Landslagsklass.
+ Vibe. Spetskvalitet.
+ Coachning. Att spara Ankersen när Søren fick sitt tredje är smart.
+ Harmoni. Älskar det.
+ fcrealbarcelonamffhäcken. Äntligen kan vi ha er till nåt.

- Nej, inte mycket att sätta på minussidan. Kanske bättre precision i vissa fasta. Å andra sidan, Emils gav ett mål så... Nej, att vara fortsatt ödmjuka i det långa maratonloppet, det är det som gäller.

Inga jävla baksmällor mot hbk borta nu bara. Inte jätteorolig för det dock, men, you never know. Fokus. Framåt. Serieledare.

Matchtankar - Peking hemma 3/11

ANALYS. Några karriärer avslutades. Några tog vid. Några fortsatte som ingenting hänt. Vi lämnade en bitterljuv säsong anno 2013 bakom oss. Med framtidstro? Med hopp och knuten näve i fickan ackompanjerad av de vanliga ordalagen "nästa år, då jävlar"? Självklart. Det var årets sista måstematch (Supercupen? Jag vet inte riktigt...). Seger eller kryss (med diverse parametrar rätt) och tredjeplatsen eller" lilla silvret" (... bara i fotboll, och i synnerhet vår älskade skitliga som säger såhär?) skulle vara ett faktum.

Avskedsfesten för Stiller (Lasse Holm!) slutade lyckligt, tredjeplatsen bärgades, U19 firades, publiksnittet fastställdes (hemma, 11589) bengaler brändes och 2013-säcken knöts ihop med många blandade smaker på tungan. Givetvis dominerade den salta smaken från Pontus och våra tårar. Tror inte det finns lovord, superlativ, komplimanger, konstateranden eller beröm nog att säga gällande Pontus Farnerud. Vidhåller att han är helt klart en av de mest kompletta, kompetenta och absolut bästa spelare vi någonsin sett i en blåvit tröja. Och då har grabben vid väldigt få tillfällen tyvärr kunnat få lira på (knappt) 100% av sin kapacitet. Det säger inte lite det.

Det smärtar när man ser intervjun med Vikla. Det smärtar när man ser att Pontus så gärna ville ha det förbannade guldet. Det smärtar att vi var så nära.

En djupare och mer analytisk summering av säsongen 2013 återkommer kanske någon annan gång. Dessa matchtankar var tänkta att tillägnas Peking hemma, 3/11. Med ovan ord är det dock svårt att inte komma in på Pontus, återigen. Igår såg vi ånyo vikten av en spelintelligent mittfältare som lugnar ner, suger in, portionerar, värderar och hjälper sina medspelare att bli bättre. Farnerud var tillsammans med Darijan och Sam planens starkast lysande ljus igår. Så, i melankolin kan vi då väva in konstaterandet att några karriärer nu förhoppningsvis då tog vid där andra slutade. När Darijan kom in blev blåvitt helt plötsligt att lag med pondus. För första gången på de senaste matcherna efter ajk hemma fanns det någon i elvan som visade lite mod, som spelade med självförtroende och som gjorde det bra. Harrejävlar vilket inhopp han gör ändå, Bojanic.

Mersmaken av häxpipeskott utifrån blev genast påtaglig. Varför fick Darijan inte spela mer i guldstriden? Varför måste säsongen vara slut nu?

Sammanfattningsvis får man konstatera att hyllningarna (Lasse Holm!) till Stiller var oerhört fina och starka. Synd att han inte fick avsluta på riktigt samma sagolika sätt som Sella. Däremot kommer Stiller alltid att bli ihågkommen som den där riktigt kompetenta boxspelaren med ytterst begränsat kunnande i att lira boll med fötterna på backen. Men vad gör det?

Äh, jag känner att min analys och min insats i år vacklar och svävar lika mycket som säsongen i stort. Blandar och ger. Toppar och dalar.

Några korta från matchen då:

+ Bojanic!
+ Sam!
+ Farnerud!
+ Hyllningarna (Lasse Holm!) till Hannes Stiller!
+ Ny nolla för John. Fan så bra han är!
+ Seger. Europacupkval!

- Läskigt uddlöst och självförtroendetomt innan Bojanic kom in på planen.
- Planen. SvFF-logiken är underbar. Klart att alla pajaslag lirar samma vecka som Blåvitt. (Det var ju inte guldmatch ändå...)
- Vemodet. Vad ska vi göra nu?

Nu blickar vi framemot en spännade sillsäsong (mina tankar från i somras kanske behöver revideras något...).

Framtiden är blå och vit, mina vänner.