METAFYSISKA SPEKULATIONER. Det finns en brittisk film från 90-något med Gwyneth Paltrow i huvudrollen. I korthet kan man säga att den handlar om slumpen. Om hur små, vardagliga händelser kan få enorma konsekvenser för en människas liv och förändra detsamma för alltid. Fjärilseffekten, som det kallas. Man kan säga att filmen handlar om den. Det är i alla fall så jag har sett på det den senaste tiden.
Om jag kommer ihåg rätt så börjar allting med att Gwyneth måste gå tidigt från jobbet. Jag minns inte varför. Om hon är sjuk kanske, eller har hon fått sparken till och med? Hur som helst. Nere i tunnelbanan på vägen hem händer något, när vagnens dörrar slår igen precis framför ögonen på henne. I det ögonblicket delas filmen i två parallella skeenden. Det ena: Dörrarna går upp igen, hon hinner med tåget och kommer hem precis i tid för att komma på sin snubbe med att vara otrogen. Hon bryter ihop, gör slut, kommer igen och träffar en man som är bättre – som drar Monty Python-vitsar med genuin skotsk accent och plirande ögon, är ärlig och ömsint och allt det där. Hon blir lycklig med honom. Och så det andra skeendet: Dörrarna förblir stängda. När hon kommer hem den där ynka kvarten eller vad det kan vara senare har älskarinnan redan gått, och så förblir hon bedragen och därifrån går allt bara utför.
Det blev väldigt mycket om den där filmen nu, känner jag, men jag tror att det behövs för att ni ska förstå, för exakt så har jag tänkt kring den där felaktiga offsideavblåsningen Jonas Eriksson gjorde på Jakobs 3–0-mål mot Helsingborg för snart två månader sedan. Jag har tänkt att i exakt det ögonblicket slog våra dörrar igen framför oss. Ytterligare ett horribelt domslut och en kollektiv kollaps senare stod vi där på perrongen och såg Lindström och gänget tjuvåka iväg med guldtåget.
Samtidigt såg jag en alternativ verklighet där vi hann med det där tåget. En verklighet med 3–0-ledning i halvtid, vinst och fortsatt guldstrid. En verklighet där den där obeskrivliga lyckan som är ett SM-guld fortfarande fanns inom räckhåll. Om bara Eriksson hade tagit rätt beslut.
Jag fattar att det låter extremt, men sedan den där söndagen i slutet av juli har det nog inte gått en enda dag utan att jag har grämt mig över det där jävla domslutet. Jag har varit så säker på att de stulna tre poängen förr eller senare skulle komma att avgöra allt. Att dörrarna skulle förbli stängda. Jag förbannade den där orättvisan till leda. När El Kabir gjorde 0–1 efter så där två minuter i matchen efter tänkte jag att om vi ändå hade hade haft med oss den där segern, då hade inte avståndet till toppen varit så förskräckligt stort, då hade det inte varit fullständig katastrof med ett poängtapp här, då hade det kunnat gå ändå. Och så samma tankar mot Elfsborg, efter Malmö och när klockan började närma sig 90 mot Halmstad. Jag tänkte exakt likadant inför matchen igår: Förr eller senare tar den där förlusten ut sin rätt och då står vi där och ser tåget försvinna helt in i tunneln.
Men allt det där som jag så tvångsmässigt väntat på i snart två månader har ju liksom inte riktigt hänt. Inte än i alla fall. Vi har inte blivit avhängda. Medan samtliga toppkonkurrenter tappat oväntade poäng har vi, Allsvenskans formstarkaste lag, mot alla odds sakta men säkert brottat oss tillbaka mot toppen. Och så igår, på vagnen hem efter den så obeskrivligt viktiga och underbara segern mot AIK, så slog det mig plötsligt varför. Jag insåg att jag har tänkt fel hela tiden. Jag har inte tänkt tillräckligt långt. Jag har bara fokuserat på början och mitten av filmen – på den händelseutveckling och de prövningar som utgör den dramaturgiska stegringen – och helt förbisett det förlösande slutet.
När jag tänker närmare på saken så handlar Sliding Doors faktiskt inte om människan som offer för slumpen och olyckliga omständigheter. Inte alls faktiskt. Snarare tvärtom. Den handlar om ödet och hur det finns flera vägar till samma mål. Vissa av dem är bara krokigare och brantare än andra.
I filmens sista scen befinner sig den miserabla Gwyneth – hon som missade tåget i början – på ett sjukhus. Har för mig att hon varit med om någon typ av olycka mitt i all övrig tragik. Där står hon och ser modfälld ut i hissen efter att precis ha skrivits ut. Bredvid henne står han, drömmannen, som hon i det skeendet inte träffat än. "Cheer up", säger han och laddar för sin patenterade line som han alltid drar men hon då aldrig hört: "You know what the Monty Python boys always say...". Det är då det händer. Det är då man inser att allt det där lidandet hon gått igenom nått sitt slut. Man förstår att lyckan väntar på henne i det skeendet också, trots de där dörrarna som aldrig öppnades igen och allt som hänt sedan dess. Till skillnad från första gången de ses i det andra skeendet sätter hon svaret direkt: "Nobody expects the Spanish inquisition".
Jag börjar hoppas på ett liknande slut på min version. Kanske, om Torbjörn vill, så står vi där på Ullevi första söndagen i november och konstaterar mitt i all eufori att ingen förväntade sig det blåvita SM-guldet.