Den första dagen i den sista månaden - Nedräkning

FÖRSÄSONGSHETS. Det är sent, det är fredagkväll, och det är den första dagen på den sista månaden innan Blåvitt gör säsongspremiär mot Åtvidaberg. Det är egentligen lite för sent för att skriva det här inlägget, men så reflekterar det också i hög grad hur den här försäsongen har tett sig ur supporterperspektiv.

Allt har liksom dykt upp, men alldeles för ofta alldeles för sent. Spelet, segrarna, lill-Dyres A-lagschans, en fastslagen anfallsbesättning (med Vibe säkrad) och Sebastian Erikssons återkomst har alla kommit för sent. När rapporterna dök upp i tidningarna om röda backresultat i ekonomin så skulle den inte presenteras offentligt förrän en vecka senare - återigen för sent.

Den supporter finns inte som inte har klagat över att Mr. X kommer in i truppen för sent, men även från supporterhåll har försäsongshetsen och säsongsförberedelserna varit skrala. Årskortsförsäljningen har dröjt, trots att Stahren lämnat Gren i november och de många ljudliga löftena om att det varit det stora hindret för årskortsinköp. Medlemssiffrorna tog rejäl fart den senaste månaden - men först ett par månader in på det nya året, och bara några veckor innan årsmötet.

Jag menar inte att säga att allt är kasst och att det som faktiskt skett inte är bra, men vi kan bättre än såhär. Tanken var att jag själv skulle skrivit det här inlägget igår, för att inleda nedräkningen till Allsvenska starten, och visst är det bra att få det skrivet men nog kan både jag och Änglasverige bättre än såhär. Vi kan hetsa mer, skriva oftare och mer förväntansfullt, hoppfullt och kärleksfullt än vad som skett hittills på både forum, debattsidor och på bloggar och Twitter. Det allra minsta vi kan göra är att räkna ner.

Det är möjligt att vi alla olika supporterfördelningar älskar olika sidor av Blåvitt, men alla räknar vi ner till något. Alla hoppas vi på något. Gnällrövar om den ena delen av änglakulturen älskar någon annan del i stället. Jag vill därför själv både lova och hota er med följande: från och med idag kommer jag räkna ner här på bloggen. Under de följande 30 dagarna ska jag så gott jag kan försöka lyfta fram vad det är jag och andra räknar ner till, som drar igång den 5 april på Gamla Ullevi. Du som vill vara med kan beskriva, varthelst du än vill säga det, på Facebook, Twitter, bloggar, Avenyn, i gästkrönikor eller i megafon, vad det är du räknar ner till, eller åtminstone se till att varje dag, var du än befinner dig, uppdatera världen om hur många dagar som återstår.

Det må vara sent, men den 5 april ska vi vara redo.

30.

Matchtankar - Nordsjaäelland hemma, 24/1

KALLA FAKTA. Då har fingrarna återgått till funktionell temperatur och årets första analys av snöbollsmatchen på Valhalla kan härmed kickas igång. Först och främst, vi nästan 2300 rättrogna som pulsade oss igenom tontung västkustssnö ska fanimej ha en jävla eloge. I år också. Jag hade lastat med en tysk kollega och tillika Nürnbergsupporter på matchen idag varvid sms-konversationen startade redan i förmiddags med spörsmål om det verkligen skulle bli någon match om vi verkligen skulle gå. Jag svarade bara, bring warm clothes, it'll be awesome. Så jävla awesome blev det kanske inte och tillräckligt varma kläder hade varken han eller jag. Tror visserligen att han hade ännu mer paltor på sig än jag, vilket föreföll sig som en bra grej.

Hur som helst kändes det helt orimligt gött att dra på sig halsduken vid lunchtid, lubba iväg till spårvagnen och ta en sväng förbi shopen för att lösa årskortet. Det var visserligen fler än jag som hade tänkt samma sak, men där inne var det i alla fall varmt.

Väl vid Valhalla då körde elfsborgstraktorerna i karavan på plan och kämpade frenetiskt för att inte störas av det snöbollsbomardemang som de utsattes för. Eller åtminstone kämpade emot den unisona snön som först föll som snö, sedan som regnblandad snö för att kanske rentav slutade som regn? I takt med att de vackraste av toner ljöd ut över plan tändes ett riktigt gött bengalhav som mynnade ut i en Lützenlik dimma samtidigt som en jävla massa nya namn ropades ut i högtalarsystemet.

Kul startelva som visserligen varit känd redan som igår, men ändå bjöd upp till både förväntningar och förhoppningar. Man hade visserligen redan ställt in sig på ett ganska såsigt spel mellan våra mittbackar och visste att det skulle finnas mycket gött i Engvall. Däremellan fanns det en mängd frågetecken och funderingar. Givetvis låg de största kring hur Hajtand Aleesami skulle lösa vänsterbacksspelet, om Tom Petting faktiskt skulle lira i kortärmat och shorts och givetvis hur många meter Boman skulle löpa på topp. Ett gäng svar fick vi, men, självklart kan det ju inte dras allt för stora växlar eller slutsatser från årets första match, som just då som sagt spelades i bedrövliga förhållanden.

Därav kan man ju konstatera att första halvlek inte bjöd på något gött alls förutom att man fick se hur sjukt jävla snygga tröjorna är utan Prioritet på bröstet och även utan Kia på ryggen. Tänk om man hade kunnat få ha det så... Spelet då? Njae, ingen direkt höjdare. Mycket gick på vänsterkanten och Hajtand hade några fina intentioner men bommade lite enkla grejer vad det såg ut som. Likaså några fasta situationer som inte var helt hundra. Det kanske man kan härleda till de rötna förhållandena och touchen på den badbollshala orangea bollen. Likaså kändes det som att vi rullade mycket boll rätt långsamt i backlinjen och inte alls spelade från ytterback till innermitt eller speciellt ofta till yttermitt, utan de flesta fall slutade i att vi rullade hem till mittback igen och på så sätt inte fick allt för mycket fart.

Så, första halvan gav ju en liten kass rensning av Hajtand som DMK (såklart) fiskade upp och langade in till Bomans gamle HBK-kompis som retfullt nickade över John. Inte mycket att snacka om där egentligen.

Andra halvlek då bjöd på mycket bättre spel från oss, även om det blev onödigt farligt lite väl många gånger när Gurra Swede kladdade lite för mycket och tappade boll i konstiga lägen. Inte hans bästa dagar. Namne Engvall trampade dock igång och visade hur jävla mycket starkare han blivit (igen) och höll bollen förtjänstfullt och skapade lägen både för sig själv och för kamrater. Helt klart matchens starkast lysande stjärna. Ljusår bättre än många andra på plan.

Vad jag hängde upp mig på lite och vad som vittnar om att vi saknar den där driviga mittfältaren (Sebban och/eller NN) är ju att Tom och Gurra Swede agerade lite för defensivt. Luckan mellan anfall och centrala mittfältare blev för stor och Engvall behövde gå ner och hämta boll lite för många gånger. Likaså det omvända när Boman emellanåt behövde göra samma sak. Han känns ju som en gubbe som mer behöver inlägg när vi kommit runt på kanterna. Skit samma, samarbetet mellan Engvall och Boman lovade ändock gott, även om det hade smakat gott med en bra "tia" strax bakom.

Målet som vi gör då kommer ju just på ett överlapp där Kevin Andersson (piggt inhopp!) samarbetar med ärkeängel-Emil som hänger in en fin boll som dras till extremt galant på volley av Paradise Hotel-Gustav. Snyggt så det förslår.

Lite böljande i slutet, men matchen slutar 1-1 efter en röten första halvlek och en mycket trevligare andra.

Några korta från matchen då:

+ Tröjorna! Jävlar vad snyggt.
+ Engvall. Klass.
+ Emil. Möcke möcke bra.
+ Sören. Gör en bra insats idag.
+ Tom. Bra debut. Kämpar bra, men blandar och ger lite. Borde nog spela mittback ändå.

+ Boman. Bra arbetsinsats. Lovar gott. 
+ 2300. I Game of Thrones-vinter.

- Game of Thrones-vinter
- Gurra Swede. Dessvärre ingen höjdarinsats. Kan bättre.
- Såsigt i mittbacksspelet. Uppspel och leverans går lite långsamt. Att jobba på.

Nu är vi igång. Ska bli spännande att se vad som blir av detta. Intressant btw att Zanjanchi körde i tröja 10. Ett statement...