När Richard Lloyd tillfrågades att lägga ett solo på Imperiets Du är religion, då gjorde han det på första och enda tagningen. Resultatet blev briljant om du frågar mig. Så kommer det här inlägget att skrivas också; löpande text, fria tankar utan uppehåll. Någon briljans eftersträvar jag inte, och stavningsfascisterna kanske kommer att få några ord att glädjas över, men varsågoda.
Efter en vecka i Göteborg, stationerad i Majorna i en lägenhet vi fick låna av en god vän, är jag nu på barndomsmark ett par dagar. Men luften i lungorna hänger kvar; 3:ans spårvagn, Bengans skivbutik, stråken genom Haga, Helix, vyerna från Hising Island, restaurangbesöken, Röhsska, Sjöfartsmuseet, de obegåvades uppgörelse på Avenyn, vi mitt i, och sedan avslutningen på John Scotts, träff med andra goda vänner, prat om Blåvitts hopplösa placering i näringskedjan, drömmar om Europa, drömmar om guld och till slut, äntligen och för första gången, hela familjen samlad på Gamla Ullevi.
Och där inträffar en form av magi som inbegriper allt vad jag kommit att älska med staden Göteborg och laget Blåvitt. Gemenskapen, sången där vi gör det tillsammans, och ofelbart slutar det med att man gråter i slutfasen av Snart skiner Poseidon. Jag har aldrig kunnat sjungit klart den sången, men jag njuter och ryser och jag har svårt att tro att jag skulle vara ensam om den känslan. Så. Stark. Så. Magiskt.
Och matchen sedan; Vibe hade precis lämnat, vi hade fått en hel del att fundera på, inte minst efter ett par matchers kryssande, svajigt spel, tappade ledningar. Och nu Vibe. Som om det inte vore nog. Men Blåvitt visade än en gång att det finns så mycket mer i Jörgens trupp än vad vi sett på många många år. En närmast perfekt genomförd Europamatch, båda våra forwards nätar och många är vi som lämnar Gamla Ullevi med ett leende på läpparna. Och dagen efter lämnar jag och familjen Göteborg för färd norrut. Igen.
På sociala medier är de blåvita nöjda, man ser hoppfullt på framtiden. Gren "lovar" att spelare ska in, helst före onsdag. Det flyter liksom på, så där som det gör efter en blåvit seger. Serieledare som vi vant oss att skriva. Men i takt med att helgen närmar sig, och Falkenberg borta, kommer tvivlen. Ska reaktionen komma? Hur fan klarar vi oss utan Seb på mitten? Att tappa Vibe påverkar vilket lag som helst, hur ska Blåvitt reagera? Och vädret sedan.. Storm? Regn? Badbollen kan man i vart fall lämna hemma.
Så när jag slår mig ner i soffan hos brorsan med en nytappad Guinness, är väl känslan inte helt bekväm. Även om jag alltid (nåja) försöker se det positiva. Det blåser utav helvete där nere, och det kommer att påverka matchen i negativ riktning för alla inblandade parter. Att han-ni-vet-vem ställer till det för Tom och Blåvitt redan i matchens inledning har vi redan trasat sönder i vår ångestvånda, och att Blåvitt inte får dit bollen likaså. Det blir förlust. En tung sådan. Tung. T-u-n-g. Förlust.
Då kommer också sleven, eller stormen, eller haveriet, ni får kalla det vad ni vill, på sociala medier. Säsongen är över. Jörgen borde avgå. Ankersen borde vända hem till Danmark igen. Det är åt helvete för dåligt. Och missförstå mig inte, jag tycker inte det var någon insats som kommer och ligga och glöda på någon VIP-sida i historieböckerna, och jag tycker att många av spelarna gör en för svag insats. Ändå kan jag inte se någon katastrof. Vi för matchen, vi gör inte ett haveri. Som jag ser på det hela. Och vi leder fortfarande serien. Lagen bakom hade kunnat gå om oss för ett par matcher sedan, men de gör också kassa insatser. Vi är där vi är, och jag tycker nog att det är så förbannat mycket bättre att vara i serieledning än att ligga bakom och jaga. Våren har vi med oss, allt är inte över och förbi, vakna upp nu och försök att hålla huvudet högt. Vi, tillsammans, är Blåvitt.
Och egentligen är det väl det enda jag skulle behöva skriva i detta skriva-utan-stopp-inlägg, för spelare, ledare, supportrar läser vad vi skriver, hör vad vi säger och hur vi uttalar oss. Och detta tror jag svävar ut över Göteborg, det färgar himlen och molnen, och hur besvikna vi än är, och hur mycket krav vi än ställer, borde vi vara stoltare än så. Kritik måste självklart komma, men vår uppgift är att bära Blåvitt vidare, uppåt, framåt. Så glöm inte att Blåvitt är Blåvitt. Alla har vi gemensamma drömmar, och just den här säsongen är drömmen ett guld i höst. Vi är serieledare. Visst kan man (kanske till och med ska) tömma ut besvikelsen och rasa eller såga ett tag, men glöm aldrig att vända på det hela.Vi är inte GAIS, vi är inte Solna eller något annat ångestvibrerande lag.
De få procent vi kan andas ut över landet och Göteborg, kan vara de få procent som lyfter Blåvitt över den sista barriären. Det är den luften jag har kvar i lungorna mellan mina resor till Göteborg, den försvinner aldrig. Jag har lärt mig att livnära mig på den. Därför vårdar jag den ömt.
Även om det gör ont ibland.
