Att vara fotbollssupporter i Sverige är ingen fröjd. Vi startar ligan innan gräset hunnit bli grönt och vi avslutar ligan i mörker och slask. Vårt avlånga land har en snittemperatur på 3° plusgrader sett över året. 3° plus. Och duggregn. Från typ sidan.
När våra fotbollsplaner är som finast och när vädret är som bäst, ja då tar vi paus. Ibland funderar jag på om det är för att vi inte skall få mersmak på det goda förhållandena.
Vi har ett evigt långt uppehåll där tomrummet (för egen del) fylls med allt från Premier League, Champions League och diverse obskyra landskamper. "Oj, vad dom kan kicka boll där ute i Europa" tänker jag ibland. För visst är dom duktiga, men mer än så är det inte.
Manchester United. Laget från den lilla staden i nordvästra England. Staden som kom att spela en viktig roll under den industriella revolutionen. Känd för bla sina tyger, precis som Borås. Har för mig att Morrissey härstammar därifrån också.
Men jag då, vad har jag för koppling dit? Känner jag att laget med stolthet bär upp den stad jag älskar? Nej, Manchester är bara en beigebrun-fläck på min karta, men den beigebruna-fläcken får likt många andra fläckar agera substitut under den tid det lag jag verkligen håller högt laddar för ny säsong.
Precis just där är vi nu. Det må vara minusgrader, snö, halt, kallt, bränt kaffe och fruktansvärd fotboll. De må vara vantar, långkalsonger, långkalsonger igen, raggsockor, fruktansvärt orimligt kalla öl och frusna tår. Men det är inte det förfesterna på Valhalla handlar om. Förfesterna handlar om förväntningar, gemenskap och uppladdning. Det är nu vi sätter grunden för ett bra 2015 och det är även nu vi passar på att visa våra nyanlända spelare att de gjort helt rätt val. För oavsett om det är 25 plus eller 25 minus, så står vi där och stöttar dem mot nya segrar.
Vi ses på Valhalla! Och om du ändå tvekar, glöm inte;
Fotboll är passion, inte glamour.