ANALYS. För att rida på någon form av trend[insert valfritt ord] här finner jag det inte mer än rätt att sätta tänderna i den senaste (extremt uppskattade) "rakt på"-filmen, och på något sätt penetrera det som Lennartsson säger under styva tjugo minuter.
Först och främst då, formatet. Jävlar så gött att verkligen få lite grepp och djup kring extremt essentiella frågor, paketerade i en professionell mysfilm där man verkligen känner, lyssnar, funderar och suger i sig tugget bara sådär. Jag gillar upplägget som fan. Hade varit mycket intressant att se en motsvarande film med en sån som Nisse... Att blåvitt i och för sig enligt uppgift skickar ut någon form av pressmeddelande att man släppt en sådan film känns ju rätt löjligt, men skit samma, all publicitet är...
Knyta an till många tyckares baneman då, Jörgen, mysjörgen, Lennartsson. Häri måste jag, bara tvångsmässigt, ticksmässigt, och såklart helt ovidkommande, kommentera det Hamrénska slicka-sig-om-munnen-tixet. Gött störigt. Men, om det är den enda punkt som jag stör mig på när det kommer till Lennartsson, då har jag jävligt få issues med honom.
Och, för att komma till själva kärnan i detta blajet då (gött flow! Längesen detta!) så är det ju faktiskt som så att det Jörgen säger förefaller ju sig vara extremt genomtänkt och mynnar ut i välformulerade svar. Måhända att det är redigerat, men ändå. Det är ont om floskler. Det är ont om köra som fan-mentalitet, det är ont om bärande väggar (han använde visserligen ordet fundament vid något tillfälle!), det är ont om hat och rädsla för förluster, utan det hela är istället format av glädje, kollektiv (med spets och individuella anpassningar), ordning och reda, genomtänkthet och lite jävla gammal go blåvit anda. Det är vad det är.
Visst, i ett av de första brandtalen från Stahre (minns det så väl från när jag satt och tittade samtidigt som jag roade mig med att åka @expressbussen) fångades jag tämligen omgående av hans nästan trolska engagemang och (vid det tillfället) skönt häftiga kaxighet i just "köra som fan", "med skallarna på plats" och lovord kring bärande väggar. Min inställning ändrades ju ganska kraftigt över tid. Det vet både du som läser och mina familjemedlemmar. Den halvdjupa fascinationen och det mellansköna hatkärleksförhållandet till Micke Mourinho hade ju sina dalar och sina toppar, för att avslutningsvis hamna på någon väldigt ärligt och extremt professionell tacksamhetsnivå. Jag vet inte vad, men han fascinerade från dag ett till dag slutet. Även om jag lackade ur många fler gånger än jag jublade i falsett.
Skit samma med Stahre nu, det jag ville komma till var att Lennartssons approach är och var helt annorlunda och jag tror att lagomheten ackompanjerad av vettigheten i någon form av resolut jävla sunt förnuft i det faktiskt klassiska blåvitmindsettet (vad var det för jävla mening?) inbringar mig i en konfident sits. Jag tror helt enkelt på mysjörgen. Det gör jag. Samtidigt, i den här branschen garanterar ju inget någonstans såklart att jag om en och en halv säsong hashtaggar #mysjörgenout, det gör det inte. Men jag tror på hela upplägget. Jag tror på intelligenta tankegångar. Jag tror på att alla inblandade i detta är väldigt överens om var vi varit, var vi är och vart vi ska.
Tillsammans mot 2015!