Jag har suttit vid datorn och läst om Blåvitt och Håkan Mild 16 av de 24 senaste timmarna. Försökt hitta ord. Funderat över framtid och nutid och dåtid, över hur Mild oftast lyckats kombinera dem på ett sätt som få andra klarat av, över hur Mild burit kulturen och klubben genom, ibland in i och oftast bortom svårigheterna. Styrelsen har skiftat, men Mild har varit kvar, tills nu, i ett läge som bedöms som någorlunda lugnt. Liksom efter ett uppbrott från ett förhållande så har musikspelaren fått stå på, spela vad den vill, medan jag sugits in i musiken och hittat enstaka textrader att fästa känslorna på. Det är inte många textrader som passar in nu. Vilken låt ska få beteckna allt det Håkan varit under de här 8 dagarna?
Sofia Karlssons kalla röst bryter igenom till en melankolisk gitarr. Orden från Taubes ballad om briggen Blue Bird av Hull snappas upp, och stämmer till viss del in väldigt bra. "Över Soten i snöstorm med nedisad rigg" - Håkans tillsättande i fullt kaos 2005. "Surra svensken till rors, han kan dreja en spak" - och styrt och ställt har han gjort. Samtidigt, Håkan styrde oss ur den stormen och ett par andra, och stiger nu iland, trygg och stark som alltid, för andra uppgifter och andra rutter. Han går inte under som visans Karl Stranne, utan är alldeles för kompetent, erfaren och stark för det. Taube räcker inte till.
Musikspelaren rullar vidare och så småningom hajar jag till igen, tro det eller ej, till Tomas Ledin. Ja, Håkan, vi kommer sakna dig, som vi saknar Tobias Hysén, Bebben och Gud. Våra känslor kommer dämpa sig men aldrig ta slut. Du ska veta att vi inte glömt allt du gjort och alla gånger du försökt - bilderna är många som aldrig kommer suddas ut. Men sången är för munter och framför allt klingar sista raden i refrängen falskt. "En del av mitt hjärta kommer alltid slå för dig" - för ironin är ju att anledningen att vi älskat, hatat och berörts så av dig, Håkan, är för att du varit den kanske största delen av det där hjärtat över de senaste 27 åren. Du har drivit på, brunnit, aldrig slutat slå slag för IFK, för Blåvitt, för det stora hela som består av oss alla men är större än vi någonsin kunnat vara själva. En del av klubbens hjärta kommer alltid att bestå av dig.
Det är först efter ytterligare några obetydliga eller för tillfället missriktade sånger, som det bränner till inom mig igen, som allt faller på plats. Först hör jag inte vilken sång det är, känslorna föregår tanken. Känslan av hopp. Känslan av vilja. Känslan av att få spegla själen hos de där som stegar fram, stegar upp, representerar en själv. Att själv stå upp, bland tusen andra tappra, att vara Håkan Mild och att Håkan Mild för 90 minuter framåt kommer bära mig inom sig och bäras upp av mig och alla andra. För det är Håkan vi sjunger om när vi sjunger med. Håkan som alltid tagit ansvar, Håkan som aldrig hindrats av smärtan, Håkan som aldrig gett upp och Håkan som lyst av kamratskap och segerlust in i fotbollsvärldens mörkaste vrår.
Vi såg hur du haltade.
Vi såg hur du sprang.
Med tårar på kinden
och hjärtat i brand.
Med längtan i bröstet
du stod där och sa:
Snart skiner Poseidon
och Blåvitt står kvar.
Blåvitt står kvar, och den eld du hållit vid liv kommer inte att slockna.
Tack för den här tiden, Håkan Mild.
//John
Fotnot: Vår skribent John befinner sig för närvarande i Kina för studier samt övertalningsförsök på Tobias Hysén att komma hem igen. Då den kinesiska varianten av internet inte verkar tillåta att man skall få tillgång till bloggverktyget publiceras hans blogginlägg därifrån under BaraBen.coms redaktionskonto.