KRÖNIKA. 2014 kan bli året när Alvbåge visar att förra årets storform inte var något undantag. Att de där mindre lyckade insatserna 2012 var osannolika olycksfall i arbetet som inte kommer att upprepas. Att han faktiskt är Sveriges bästa målvakt, både på planen och på Twitter. Och sedan, när Alvbåge lyckats tjöta till sig sitt tredje gula någon gång där i mitten på säsongen, så kan 2014 bli året när Sandberg kommer in från bänken och gör sitt livs match och håller nollan när spelet för en gångs skull låst sig.
2014 kan bli året när vi har Allsvenskans bästa backlinje. När Kjetil mot alla odds står stark och stadig i mittlåset utan brustna muskler och onödiga indianare säsongen igenom. När Bjärsmyr är Bjärsmyr och det är allt som behövs för att vi ska ha seriens tätaste försvar. 2014 kan bli året när Hjalle sparkar rakt. När Lill-Dyre får göra allsvensk debut med den äran. Ja, 2014 kan till och med bli året när vi har har Allsvenskans bästa ytterbacksspel. När hände det senast? Året när Ludde får ta emot nykomlingspris på Fotbollsgalan och lyriska lovord från Erik Hamrén. När Emil äntligen får utväxling på sitt eviga rännande upp och ner längs kanten. När Adam – landslagsspelaren Adam – tar petningen på rätt sätt och är redo att hoppa in och stänga sin kant närhelst behovet uppstår.
2014 kan bli året när Haglund springer och tacklar och nickar och skaver och flinar skiten ur varje motståndarmittfält. När inte en grästuva går säker. När Jakob slowmotion-zidanar sig ännu djupare in i våra hjärtan. När Gerzic får sin revansch. När vi inte fattar hur fan vi någonsin kunde glömma bort Joel Allansson. 2014 kan – nej förresten, kommer – bli året när vi inte har bara en, utan två, sylvassa frisparksskyttar i truppen. När Vibe blir ännu mer vältajmad och faktiskt lyckas sätta dit en anständig andel av alla de lägen han skapar. 20014 kan bli året när Sobra slutar kladda och börjar förändra matchbilder. Håller boll, lugnar ner och luckrar upp.
2014 kan bli året när Sam lyckas ta sitt poänggörande till nästa nivå och får Gefles högerkant att önska att det var en Mutumba i högform som stod på andra sidan. När Söder inte är rädd längre. När han äntigen lyckats skaka av sig de där gamla hjärnspökena en gång för alla och återigen tassar runt bland stela motståndarförsvarare som en liten katt. När Engvall kommer in och tänder ett hoppets ljus för framtidens anfallsspel.
2014 kan bli året när Stahre får visa fingertoppskänsla i både laguttagningar och matchcoachning. När han får visa fler än en gång att han faktiskt kan de grejerna, som han gjorde i cupfinalen. När spelarna är friskare, piggare och i bättre mental och fysisk form än på länge. 2014 kan bli året när Gurra följer Bjärsas fotspår hem till Kamratgården.
2014 kan mycket väl bli året när vi har ett mer komplett och balanserat lag än på många säsonger. När vi kan försvara och anfalla. När vi lyckas hålla relativ stabilitet i vårt spel över hel säsong. När vi kan överraska. När vi kan spela ett sprudlande kortpassningsspel med snabba kombinationer och mycket rörelse. När vi kan brottas, gneta och pressa. När vi kan kontra. När vi kan löpa på djupet, skjuta utifrån, slå hörnor och frisparkar och när vi kan parera skador och avstängningar med små justeringar och imponerande bredd.
Visst känner man det ändå, mitt i all obefintlig hets, att det här kan bli något riktigt bra? Lugnet före stormen liksom. Att 2014 kan bli året när så många bitar äntligen faller på plats. Men visst känner man också att avsaknaden av den kanske viktigaste pusselbitenbiten av alla – en riktig målskytt – kan förstöra hela bilden i slutändan? Att 2014 kan bli året när vi snubblar på mållinjen igen. Och så blir allt det där andra jag nämnt här helt förgäves. Visst känner man hur jävla bittert det hade varit?