 |
| Saxat från FotbollDirekt. |
När jag kommer tillbaka från lunchen och slår upp datorn möts jag alltså av det här. Vet inte riktigt vad jag ska säga om saken faktiskt, mer än att det så klart är både sorgligt och helt jävla oacceptabelt. Det finns liksom inte ens något utrymme för skadeglädje.
Det enda positiva med Magnus Pehrssons framforcerade avgång är att jag – som alltid när den här typen av saker händer runtom i fotbollsvärlden – får anledning att vara extra stolt och lycklig över att hålla på en klubb där det värsta som riskerar att drabba underpresterande spelare och ledare är ett relativt harmlöst "samtal i god ton" efter träningen. Jag hoppas verkligen att jag aldrig får anledning att känna något annat.
Lycka och stolthet kände jag förresten igår kväll också. Inte över spelet kanske, men över publiksiffran, inmarschen, Albornoz-hånen, Philip Haglund, sången, humorn och över den fullkomligt makalösa euforibomb som briserade på Gamla Ullevi bara sekunder ifrån förnedringen. Gott nog så, trots att oavgjort knappast är ett resultat jag hade tagit på förhand.
Tack för igår, alla ni som var där.