GÄSTKRÖNIKA. Det finns många Änglar runt om i landet. En utav dessa är Lotta Dalenius Hahlin. I denna text delar hon med sig av sina känslor kring att inte alltid kunna vara fysiskt på plats, om längtan i bröstet och kärleken till Göteborg och Idrottsföreningen Kamraterna. Håll till godo!
På
1980-talet stod jag som barn på läktaren på Ullevi och ropade ut min kärlek
till laget. Laget som alltid följt mig genom livet. De blåvita färgerna har
suttit i, trots att jag flyttat land och rike runt och numera bor i mörka
Småland.
Men
även den mörkaste skog kan stråla med hjälp av kärleken till fotbollen.
Kärleken till laget. Nu när jag inte bor i Den Enda Staden, så skiner den
blåvita färgen starkare än någon annan färg. Värmen i hjärtat när jag hör
”Snart skiner Poseidon” spelas. Min bror, som har årskort och är (inte riktigt)
lika galen fanatiker av Blåvitt som jag är, tvingar jag att filma inmarschen
och skicka. Varje match.
Streamar
matcherna, sitter hemma framför datorn/tv och vrålar av glädje när nätet
rasslar i motståndarens lag och kämparandan i blicken när det nästan sitter.
Läser, tittar och följer med.
Men
det viktigaste är inte att jag får se matchen. Det viktigaste är att jag kan
dela med mig känslan till mina söner. De, som själva älskar spelet, och som
vill bli fotbollsproffs. Vi bänkar oss i våra blåvita färger och så upplever vi
glädje och sorg tillsammans. Barnen vet
också nu hur högt deras mamma kan skrika när det blir mål, och hur arg hon kan
bli på domaren. I med- och i motgång.
Det är vi, i vår lilla publik. I vår lilla klack.
Men
längtan finns att få ta del av något större. Att få vara på plats. Att få
befinna sig i stormens öga, och få bli berusade på alla tusentals röster och
känslor som yr runt när man verkligen är på plats. Att få se ”på riktigt”. Jag
vill ge detta till mina barn. Att få bli del att något större än individen, att
bli en del av gemenskapen som formats runt vårt lag.
Så
nu är det på gång. Tack vare, och jag får väl tacka dem, att Östers IF lyckades
krångla sig upp till Allsvenskan och in i Svenska Cupen, så har vi äntligen
möjlighet att få se Blåvitt live. Äntligen, och den 1/5 smäller det. Storsonen
(12 år) undrade om vi inte måste heja på Öster eftersom vi bor här.
-”Nej,”
sa jag. ”Det finns bara ett lag, barn, och det är IFK Göteborg”.
Jag
har köpt biljetter, till bortaklackens plats. Även om det är på en arena i den
stad jag nu bor i (men Göteborg är mitt hem) så blir det som att få komma hem
tillslut. Borta, men hemma. Stora sonen skall studera Tobbe och Sam Larsson (”
för han är ju bara 19 år mamma, och jag skall vara 18 när jag får spela med
IFK” ) och 8-åringen skall bli målis och vill detaljkolla på Alvbåge.
Och
om tio år när jag flyttat tillbaka till Göteborg, så kommer jag köpa mitt
årskort. Då slipper brorsan skicka filmer till mig för att jag skall få uppleva
kärleken till laget när de kommer in. Då är jag på plats, med pojkarna vid min
sida. Tills dess finner ni oss ute i
landet. I gemenskapen formad av kärleken till laget. Men vi ses väl den 1 maj?
Fotnot: Lotta kan ni följa på twitter: @treamigos