Drömmarnas teater och beyond

HYLLNING. Om Old Trafford är en "theater of dreams", vad ska man då säga om Gamla Ullevi? Under bara en säsong har den bjudit oss på ett pärlband av välregisserade föreställningar av såväl estetisk briljans som nagelbitande spänning, av såväl förkrossande defileringar som osannolika vändningar. Det är som en hundrafemårig tradition redan sitter gjuten i betongväggarna. Vilket det naturligtvis på sätt och vis gör. Vi har sparkat boll på denna plats sedan urminnes tider, och vår klubb är ju bortskämd med bragder utförda på alla möjliga gräsmattor. Men det räcker inte som förklaring, för även om detta är minst andra upplagan av Gamla finns här något alldeles eget som borgar för en fortsatt produktion av dessa magiska ögonblick.

Stämningen är förstås en stor del av det hela, stämningen som får Lasse Granqvist att gå i spinn så fort han sätter sin fot på arenan. Det verkar nästan inte spela någon roll hur långt ifrån fullsatt det kan vara. Sångerna dånar, studsar i ett akustiskt kretslopp där ytterst lite sipprar ut genom de öppna hörnen. När "Bebbens hörna" sprakar i gång i det obarmhärtigt kraftiga högtaleriet vet man att matchstart närmar sig. Och så kommer den, vår egen hymn, som lika snabbt som arenan själv satt sig i medvetandet. Den känns inte sökt eller konstruerad, som ett tafatt försök att kopiera brittiska förlagor. Snarare känns det som den alltid hade sjungits, och alltid ska finnas.

Även det visuella spelar in. Det finns förvisso inte mycket av arkitektoniskt godis att vila ögonen på, men de branta läktarna framhäver publiken och dess närvaro. Gräset är inte lika självlysande grönt som i april, men bara tanken att det kommer se lika inbjudande ut nästa vår får det att vattnas i munnen. Och så stålkastarna, vars ljus jag mer än en gång förväxlat med solsken. De är inte lika iögonfallande som Nya Ullevis torn avtecknande sig mot den svarta natthimlen, nen att komma in i lampornas trollkrets är mer magiskt på Gamla eftersom ljuset kommer rakt på en.

Innan det här börjar likna en reklamfolder för Higab vill jag flika in att det för all del finns saker att kritisera. Logistiken runtom. Att arenan flyter på lera. Att rullstolsläktaren - och nu talar jag i egen sak - placerats på lägsta höjdnivå med sämst överblick och störst utsatthet för väder och vind. Det är en annan diskussion. Vad hela upplevelsen bottnar i, vad som gör att Gamla ändå är en arena att älska, är det enkla faktum att Blåvitt spelar här. Och att de gör det så bra.

Med bara två matcher kvar på säsongen - hur ska man kunna hantera abstinensen i ett helt mörkt halvår? - vill jag rikta ett tack till spelarna för allt de uträttat så här långt. Endast efter Hapoel och Helsingborg har jag gått hem med en dominerade känsla av besvikelse. Trots att jag redan nu kan darra av anspänningen inför en trolig final mot de onämnbara 1 november kan jag bara inte tro på ett nederlag då. Arenan kommer inte att tillåta det. Den som sett Hjalmar skruva in en frispark när allt såg som mörkast ut eller Sella avgöra i matchens bokstavligen sista sekund kan inte längre tvivla.


Till sist. Under matchen i måndags gav speakern fortlöpande rapporter från Frölundas match mot Luleå i Scandinavium. Jag kan se hockey med behållning när det handlar om avgörande cupspel och särskilt i yngre år har jag lidit och kämpat för Frölunda som på den tiden harvade i kvalserien. Ändå är det för mig helt obegripligt hur någon med öppna ögon kan välja bort ett derby på Gamla till förmån för en meningslös seriematch på skridskor. Vakna, göteborgare! Ni har blivit lurade!