Robin Söder – det möjligas konstnär

REFLEKTION. Jag ser Robin Söder värma upp lite lätt längs sidlinjen. Det är bara första halvlek, och jag tänker och hoppas att i dag får han kanske chansen. Önsketänkandet skenar i väg och jag börjar fantisera om ett sent avgörande inhopp som i hans genombrottsmatch mot Djurgården i fjol. När solen äntligen lämnat sektion K och man kan andas lite lättare i hettan ser jag Robin börja göra mer intensiva ruscher, och strax kommer bekräftelsen från Sportradion i mobillurarna: Söder ska in. Kommentatorerna konstaterar att hans form i Blåvitt varit lite svajig under våren. Det är sant, men känslan som bara växer och växer hos mig är att han kommer att spela en huvudroll när den här matchen ska avgöras. Att den redan borde varit avgjord i engelsk favör är utraderat i samma ögonblick som Sverige reducerar till 2-3, och när flaggan direkt därefter höjs för byte är ingenting längre utom räckhåll.

Robin får hundra meter vänsterkant att jobba med, och plötsligt är han tillbaka där allt började. Han simmar i ett hav av möjlighet, där motståndarna knappt existerar och alla minnen av skador och svårigheter att finna sin plats i spelsystemet sjunkit till botten. "Sätt mig var ni vill, jag gör mål ändå" tänker han nog inte. För han behöver ingen attityd, ingen kaxighet, bara friska ben, sin snabba tanke och fullkomliga befrielse från allt som kan tala emot de tillfällen som infinner sig.

Så har han smugit sig ända in i straffområdet från sin utgångspunkt som vänsterback, och när han ska ta emot ett överlångt inlägg från höger sker allt med en självklarhet som inte på något sätt går ihop med genialiteten i hur han löser situationen. Robin möter bollen på volley med högern, klackar den snett bakåt ifrån sig och den i detsamma helt bortspelade engelske backen, till en Marcus Berg som girigt slukar bollen med sin vänster som formligen kastar upp bollen bakom en sprattlande men hjälplös Joe Hart.

Robin Söder är bestämd till storhet och därför smärtar det så att sedan se honom reducerad till en tapper tennsoldat när knäet går sönder både en och två gånger. Det får bara inte vara så att hans klättring mot stjärnorna ska stanna här. Korsband, läk!