"Det som är bra för Glenn Hysén är bra för svensk fotboll"

GLENN ARMY På tisdag når nya numret av fotbollsmagasinet Offside butikshyllan, ett nytt nummer med ett stort reportage om allas vår silverräv till backhjälte: Glenn Hysén. I dag kan vi på BaraBen bjuda på några av ljusglimtarna från den omfattande texten om Blåvitts forne mittbacksstjärna. Följande citat är klipp från Offside #1 för 2009, ett specialnummer om "Proffsliv".

"Under hela Glenn Hyséns första år i IFK Göteborg, 1978, gick han runt som i trance. Även om han inte fick spela annat än B-lagsfotboll, så satt han ändå plötsligt i samma omklädningsrum som sina idoler – Torbjörn Nilsson, Reine Almqvist och Ralf Edström.

Glenn kan i princip ange datum då han kände sig fullt ut accepterad. Det var majdagen 1979 då Malmö FF spelade Europacupfinal mot Nottingham Forest. Nypensionerade Blåvittspelaren Ove Kindvall hade bjudit in till villan i Askim och alkoholen oljade in Glenn i gänget. Samtidigt smög sig en insikt in i Glenn: Det där laget i Europacupfinalen hade faktiskt nyss slutat två placeringar under hans IFK Göteborg i den allsvenska tabellen. Kunde de så kunde han. Kunde MFF, så kunde Blåvitt.

Det var de här åren, Glenns första i elitfotbollen, som var hans roligaste. Fotbollslivet var oskuldsfullt och amatörmässigt. Man drack bira efter träningarna och man drack bira efter matcherna. Man busringde till Lasse Berghagen och Mats Wilander om nätterna, man klippte sönder lagkamraters kalsonger. Man lurade journalister och man var poppis på stan. Alla umgicks på fritiden och alla skämtade med alla. Fotbollen var på allvar, nästan allt annat var på skoj.

Även om han senare i livet skulle bli lagkapten både för landslaget och klubblaget, så är det detta som Glenn Hysén letat efter ända sedan det tidiga 80-talet: En självklar gemenskap där alla är lika mycket värda, där det är en för alla och alla för en, och där alla kämpar mot samma mål. Får man in den känslan – och ett par garv – i ett fotbollslag så kommer framgångarna automatiskt, menar Glenn. Han ser ingen anledning till att det skulle vara annorlunda med den saken
nuförtiden."

"IFK Göteborgs ordförande Gunnar Larsson ringde och frågade om Glenn kunde tänka sig att återvända. Utan att fundera svarade Glenn »ja, för fan«. Enligt förbundets regler skulle han emellertid inte få spela, eftersom han kom hem mitt under pågående säsong. Efter några dagars betänketid meddelade förbundet sitt beslut: »Det som är bra för Glenn Hysén är bra för svensk fotboll.« Glenn flyttade tillbaka till Göteborg."

"Paret hade ingen aning om dagordningen när de steg in i mötesrummet. Bakom ett bord satt tränaren Gunder Bengtsson och lagkamraterna Thomas Wernerson, Tord Holmgren, Stefan Pettersson och Stig Fredriksson. Mötet gick ut på att de ansåg att Glenn skulle lämna Helena och gå tillbaka till Kerstin. Situationen skapade dålig stämning, inte bara i laget, utan även bland spelarfruarna, menade man. Lagkamraterna tyckte också att IFK Göteborg fick dålig publicitet i media.

Glenn trodde inte att det var sant. Det kokade i honom. När lagkamraterna pratat färdigt reste han sig upp och sa: »Om inte ni säger till era jävla fruar att dom ska hålla käften och sköta sitt, så lämnar jag klubben.«

"Men Italien blev en kulturkrock för Glenn. När han efter första träningen frågade om någon skulle med och »skoja lite på stan«, stod lagkamraterna och tittade på honom med en hårtork i handen. Dessutom vägrade lagkamraterna att prata engelska. Glenn, som fick tio betalda språklektioner av Fiorentina, lärde sig mest svordomar och könsord. Dessutom anade han snart ännu större problem – ingen förstod när han skämtade.

En gång gjorde han klassikern från Blåvitt, klippte sönder samtliga lagkamraters kalsonger. Skillnaden mot Göteborg var att »då hade killarna köpt ett tiopack på B&W för en hundralapp, i Italien köpte man ett par kalsonger för tusen spänn«. Glenn försökte revanschera sig genom att slänga in rå fisk genom bilrutan i baksätet på en lagkamrats nya Merca. Inte heller det skämtet
landade rätt – det slutade med att lagkamraten fick klä om hela bilen.

Men Glenn gav sig inte. Han var övertygad: Bara han lyckades få upp stämningen skulle laget också prestera bättre på planen. Glenn köpte fyrverkerier för flera tusen kronor och frågade om någon ville följa med till Sven-Göran Erikssons hus uppe i bergen och skrämma »Mister« lite. Ingen ställde upp. Så där stod Glenn på egen hand och drog iväg raketer."

"Glenn var 33 år gammal när hans kontrakt gick ut med Liverpool. Han började längta hem till Göteborg igen och kände att han saknade sina två barn från förhållandet med Kerstin.
Sommaren 1992 flyttade Glenn Hysén hem för sista gången. Till Gais.
– Det kunde ha blivit bra. Jag fick ett hus som lön, sponsorer skulle bygga det. Men pengarna tog slut och det blev jag som fick betala det mesta. Än i dag kan folk komma fram till mig på stan och säga: »Du förstörde Gais ekonomi.« Va fan? De ville ha mig och gav mig ett erbjudande. Sedan att de inte höll det, det är det ingen som vill prata om."

Hela reportaget om Glenn Hysén och hans proffssejourer finns att läsa i nya numret av fotbollsmagasinet Offside som når affärshyllorna tisdagen 20 januari. Köp den där eller signa upp för en prenumeration här, på Offsides hemsida!