Mästarens sista suck.

KRÖNIKA Det här handlar inte om Blåvitt. Det handlar inte om George Mourads återtåg eller om 4-3-3 eller 4-4-2 eller något annat spelsystem. Sådant spelar nämligen ingen roll ibland i fotboll. Ibland är det ändå bara upp till en man, och vilken man sedan.

Detta är en hyllning till Zinedine Zidane.

Han har varit så bra så länge att det är något alldeles enastående. Han är utan tvekan den bäste som spelat fotboll sedan Maradona dopade sig för sista gången. Det må vara en väl använd klyscha men det finns verkligen ingen som Zinedine Zidane. Sättet han spelar fotboll på är så vackert och han får allt att se så enkelt ut. Ibland funderar man på om han ens är från denna planet, han ser allt och vet allt. Han gör vad han vill med bollen och det går inte att ta den ifrån honom.

Han är de stora matchernas man, Zizou. Två mål i finalen 98 var magnifikt, men inte i närheten av det mästerliga målet som avgjorde Champions Leauge-finalen 2002. Att avgöra en final av den digniteten med ett sådant fantastiskt drömmål gör bara en stor, mycket stor, fotbollsspelare. Ett av de vackraste målen i fotbollshistorien, utan tvekan.

Nu lägger han av och de kommer att kännas tomt ibland att se fotboll. När fotbollen de senaste åren mer och mer har präglats av taktiskt skickliga defensiva lag och filmande småpojkar från Västeuropa så har Zidanes fotbollskonster gång på gång fått en att se det vackra med den konstart som kallas fotboll.

När detta publiceras har mästaren gjort sin sista show och jag vill bara säga tack, Zinedine Zidane för den fotbollsporr du bjudit mig och alla andra fotbollsälskare under hela din långa karriär. Jag kommer aldrig att glömma dina snurrfinter, sulningar, vackra passningar, drömmål eller något annat av det som gjorde dig till en av de tre bästa fotbollsspelarna någonsin. Kungen av fotboll.

Älskar man fotboll, så älskar man Zinedine Zidane. Tack för allt.

Författarens tillägg, efter finalen: Naturligtvis känns det lite bittert att det slutade som det gjorde. Zizou var värd ett bättre öde än att avsluta med ett rött kort. Självklart var det inget snack om att det röda kortet var riktigt, men vad fan tänkte han på egentligen? Hur man kan göra en sån grej med tio minuter kvar av sin karriär, i en vm-final?! Hur kan man få ett sådant släpp överhuvudtaget? Dessutom när han hade kittlat oss med straffen så till den milda grad att man nästan undrade om han gjorde det med flit. I det läget spelade det egentligen ingen roll om det skulle bli guld eller silver, han hade liksom gjort sitt ändå för detta VM. Men istället slutade det med denna oehörda besvikelse. Hur som helst så är han fortfarande en av de bästa genom tiderna, och jag glömmer honom aldrig. Än mindre efter dagens final...