Blåvitt har inte längre en smärre armé av spelare i U21-landslaget, samtidigt som killar som Marcus Berg och Pontus Wernbloom representerar andra klubblag i A-landslaget. Det här är naturligtvis inte ett problem i sig, för att ha landslagsspelare är inget självändamål. Däremot så är det ett kvitto på ens framgång och talangutveckling när ett lag har många spelare som representerar nationen.
Elfsborg har tre killar i U21-landslaget (Larsson, Nordmark, Avdic) och bäst i klassen är Malmö med sina fem (Durmaz, Molins, Hamad, Pekalski, Mehmeti) U21-representanter. Självklart är det här något som går upp och ner mellan olika årskullar, men den förening som stoltserar med sin långsiktiga och påkostade ungdomssektion, bör naturligtvis ha som mål att ständigt ha spelare som lirar i U21-landslaget.Detta blir extra viktigt i ett läge där i princip samtliga spelare i A-landslaget representerar utländska klubbar (förutom Hysén är Elfsborgs Anders Svensson den enda inhemska spelare som platsar), eftersom det blir ett sätt för spelarna att få internationell rutin, kunna visa upp sig för A-landslagscoachen och även kunna stärka sina egna aktier gentemot jämngamla konkurrenter. Förra kullen, som spelade U21-EM på hemmaplan för ett år sedan, innehöll spelare som Robin Söder och Gustav Svensson, som nu står för utmaningen att ta klivet till A-landslaget.
I Blåvitt kan de bara göra det om hela laget lyfter sig. Ensamma får de inte den omgivning de behöver för att utvecklas, då de befinner sig i den tuffa positionen mellan att vara U21-stjärnor och att etablera sig som stjärnor i Allsvenskan. Det krävs att Blåvitt avancerar i Europa och att vi börjar vinna regelbundet i ligan - med bra spel och högt tempo som resultat av det - för att Gustav och Robin ska kunna utmana om landslagsplatser på allvar.
Men då måste tränartrion våga fortsätta att släppa fram "ny talang" från våra ungdomsled. För det har inte blivit mycket av den varan i år. Dels för att det gått knackigt för IFK Göteborg som helhet, och som vi vet är det alltid tryggare att spela med rutin än att chansa med ungdomlig entusiasm, när det går dåligt för ett lag. I ett långsiktigt perspektiv är det dock minst lika viktigt att Blåvitt fortsätter att släppa fram de unga killar som blivit vårt signum under 2000-talet. Egentligen är det bara Sandberg som fått chansen, efter att föreningen blivit av med förstamålvakten Kim Christensen.
Här kan talangtaktiken/talangfabriken till och med ha eller få ett värde som ett självändamål. För den förening som medvetet satsar på att utveckla egen talang kan väl aldrig vara nöjd när en U21-trupp presenteras utan att Blåvitt är representerat?
I varje fall borde spelarna själva inte vara nöjda med det.
