”Jag agerade tanklöst”

DEBATT. Jag ska försöka tydliggöra min poäng utan att gå till allt för hårda angrepp gentemot enskilda individer, något som inte är det lättaste ska ni ha klart för er.

Först och främst, syftet med det tidigare inlägget var inte att på grövsta sätt hänga ut Jakob Johansson som en ”undermålig” fotbollsspelare, om det varit min avsikt hade jag kunnat göra det både mer elegant så väl som betydligt mer brutalt, men det är jag inte intresserad av. JJ som jag lite populistiskt kallar honom är ju egentligen ingen dålig fotbollsspelare, han spelar ju trots allt i Allsvenskan. Men jag skulle heller inte kalla honom bra, för som sagt; han spelar ju trots allt i Allsvenskan. And that goes för dem flesta spelarna, varesig dem spelar i IFK Göteborg, Elfsborg, Gefle eller Gais.

Jag köper fullständigt kritiken som kom efter mitt förra inlägg. ”Omoget”, ”vuxenmobbing” och ”hatkampanj” var några av omdömena. Jag räknade med det, det var inte för inte som jag in i det sista tvekade att trycka på publicera-knappen. Jakob utlämnades lite väl mycket, det kan jag hålla med om, så ja, det var över gränsen, jag erkänner mitt fel. Joakim uttrycker sig i sin artikel mycket bra, och givetvis håller jag med honom. Självklart ska man inte behöva stå ut med vad som helst och inte heller ensam bli kritiserad för att laget går dåligt Det är viktigt att poängtera, beskylla Jakob för att blåvitt inte vinner, det har jag inte gjort. Men jag har som skribent på BaraBen.com ett ansvar gentemot er läsare och i ett forum som detta måste man hålla sig lite i skinnet samt tydliggöra sina poänger betydligt mer än vad jag gjorde. Det var tanklöst från min sida.

För det var inte i första hand Jakob Johansson som skulle få sig en tjänga i och med det inlägget, även om så blev intrycket. Nej, jag ville främst poängtera det faktum att Jonas Olsson ser JJ som lösningen på alla problem. Givetvis en sanning med modifikation men för sakens skull låt oss titta på några exempel. Under 2009 var vänstermittfältsrollen ett frågetecken, Söder var skadad men som någorlunda utpräglade vänsterspringare hade vi dock Kamal Mustafa och Tobias Sana (blev sedermera utlånad till Qviding), Jakob Johansson sågs däremot som det vassaste alternativet. Under våren 2010 var den så kallade ”Pontus Wernbloom-rollen” till förfogande. Betydligt målfarligare spelare fanns att tillgå ändå figurerade Jakob där flertalet gånger, dock vill jag faktiskt minnas att jag tyckte JJ var en av våra bästa spelare under våren!

Mot Örebro fick Kalle Svensson rött kort och när en mittback blir utvisad är det snarare regel än undantag att man byter in en ny back för att hålla tätt bakåt. Hjalmar Jonsson fanns att tillgå på bänken och islänningen är knappast ovan att spela med sin landsman Ragge i mittförsvaret. Dock till min stora förvåning drogs Jakob Johansson ner som mittback, där han så vitt jag vet, fram till dess var oprövad. Det var stabilt och jag blev själv förvånad att han gjorde det så pass bra. Ära den som äras bör punkt slut. Alla gör sina bättre och sämre matcher, när man gör det bra ska man hyllas, när man gör det dåligt ska man få höra det, men det ska inte behöva gå till en gräns där det är personliga påhopp.

Min skribentkollega Olof tog upp ett intressant faktum i vår interna diskussion angående mitt tidigare inlägg. Ett fenomen inom våra supporterled, hur det alltid tycks formas en hackkyckling, en driftkucku, en spelare som oavsett hur det går för laget alltid får utstå kritik. Vem av alla spelare i truppen som tvingas bära detta ok behöver i ärlighetens namn inte vara baserat på individens kvaliteter i fråga, det kan handla om så triviala saker som ett misstag, som etsar sig fast på näthinnan och föralltid blir förknippat med spelaren i fråga. Ens desperat jakt att hitta en syndabock till varför det går dåligt. Hjalmar Jonsson är ett exempel, Jakob Johansson ett annat och kanske det färskaste. Varför? Jag skulle knappast påstå att JJ gör mängder med grova misstag match efter match, absolut inte, men varför hamnar då så mycket fokus kring hans vara eller icke-vara i startelvan?

De flesta av er lär vara bekanta med uttrycket ”min fiendes fiende är min vän”, något som både kan vara sant och falskt. Det samma gäller för den aningen modifierade varianten ”min fiendes vän är min fiende”. Det är ju inte någon nyhet att Jonas Olsson har stort förtroende för Jakob och jag tror att det för många är som för mig, att frustrationen över JO som tränare reflekteras över till Jakob och Jakob blir en symbol för Jonas Olssons fotboll. På nått vis måste man ha tålamod, men när måttet blivit rågat är det lätt att spy galla över allt som går att förknippa med ens irritationsmoment, och då är det inte svårt att oskyldiga individer stryker med. Men det är aldrig någon ursäkt för att attackera en enskild person.

Ska vi mobbas - men gnälla på barn som gör det?

MOBBING. Ovanstående reklamfilm har skapat en jävla debatt den senaste veckan. När jag först såg den på tv, tyckte jag att den var rolig. Det medger jag absolut. Men när reaktionerna kom efter hand så satte sig skrattet i halsen, i alla fall till viss del.

Vuxna människor bör vara förebilder för barn.
Vuxenvärlden skall vägleda ungdomar genom sitt beteende.

I fotbollsvärlden är det här något som gör att klubbar ofta tackar nej till olika reklamerbjudanden. I vissa sammanhang till och med möjligheten att tjäna en rejäl hacka för klubben - då man helt enkelt inte vill att spelarna i ens förening skall förknippas med något som har en negativ stämpel kring sig.

Syftet med det resonemanget är att fotbollen ser sig själv och sina spelare som förebilder för tusentals barn och ungdomar. Därför ser vi sällan fotbollsspelare göra reklam för sprit, öl, porr eller vad det nu kan vara som anses som tabu för dagen. Och det är svårt att argumentera mot detta - de klubbar som ser till att hålla sina spelare borta från skandaler gör både sig själva och sina fans en gentjänst.

Det problematiska stiger in först när spelare spårar ur på egen hand.

Här är exemplen tragiskt nog otaliga. Så sent som i morse skrev vi om hur Wayne Rooney ertappats med byxorna nere, han hade köpt sex. Dulee Johnson står åtalad för att ha gjort precis samma sak i Stockholm. Fotbollsspelare har ertappats med att misshandla flickvänner (host Dulee host) och dömts för våldtäkt, som Bapupa. Både i England och i Sverige har stjärnor varit i otaliga slagsmål, i bland ute på stan, i andra fall på träningarna. I Blåvitt hade vi ett tag en grupp spelare som syntes mer på nattklubbarna än på träningsplanen.

Extremt olika slags övertramp, på olika nivåer - men alla problem för klubbarna.

Vart bör en klubb dra gränsen? Skall öppen mobbning accepteras ligger ju AIK risigt till efter sin rätt hänsynslösa behandling av tidigare målvakten Tomi Maanoja. Men problemet förekommer i alla lag, då vanliga människor begår misstag i sina liv och gör saker som de inte tänkt igenom på förhand. Mobbar vuxna människor varann blir det ett jävla hyckleri när samma vuxenvärld senare klagar på att barn och ungas mobbningskultur frodas. Man kan inte äta upp kakan och ha den kvar, som någon klok jävel en gång sa.

Om inte vuxna kan vara föredömen, vem fan kan?
Inte fotbollsspelare i varje fall. Eller BaraBen för den delen...