Idag lägger jag undan alla tvivel

PREMIÄRTANKAR. På ett sätt har det varit enklare att gå in i den här säsongen än andra säsonger. Ett förra år som kantades av dåligt spel och en försäsong som sett i stort sett likadan ut. Vi går knappast in i den här säsongen som guldfavoriter direkt. Vad ska man tro om årets säsong egentligen?

Precis som alla andra antagligen har jag ifrågasatt en hel del den förra året och den senaste tiden. Framförallt har jag funderat över ledarskapets ideologi. Jag tror på ett positivt och offensivt ledarskap inom fotbollen. Lyckas man bygga en grupp där alla tror på en offensiv idé kan man komma hur långt som helst. Som det vi hade en gång i tiden, det vi såg i den fantastiska ”Fotbollens sista proletärer”.

"Men den gamla goda tiden, den kommer aldrig tillbaka."

Kanske inte det, men det kommer nya tider också. Av sex ”offensiva” spelare i den förmodade startelvan är fyra 22 år eller yngre. Lägg därtill Dyrestam och Sandberg så är mer än halva startelvan bestående av ”ungdomar”. Jag tror på det här nu för att jag vill göra det. Jag tror på JO, jag tror på att grabbarna kommer fixa det. Jag tror att vi kommer få se en offensiv lekstuga idag med Robin, Sana, Seb, Drugge & Tobbe i spetsen. Eller, jag tror det inte ens, jag vet det.

För när vi går in i säsongen idag så orkar jag inte tvivla längre. Orkar inte vara negativ, orkar inte tro att vi skall åka ur eller bli ett mittenlag. Jag tror på seger och guld i år, för att jag vill och måste göra det.

Kalla mig idiot, optimist, naiv eller vad som helst. Jag skiter i det. Idag lägger jag undan alla tvivel.

Guld-Bengan är tillbaka

MINIKRÖNIKA. Det skulle krävas ryktenas man senaste tiden, Bengt Andersson, för att Örgryte skulle få sin första poäng. Hade det inte varit för en sliten öjsare som gjorde självmål hade alla tre poängen varit Bengans. Eller Öis...

Highlights: Här eller där.

Se Bengt på Öis-TV - spola till 6:40 om ni inte vill se stekarn Janne Carlsson.

Även om han nu verkar hålla allsvensk klass efter en träning och en match så hade jag nog hellre sett att handskarna låg kvar på 42-åringens hylla.
Främst för att han blev en sådan blåvit hjälte på sina 246 matcher. Han räddade oss från Superettan och han var med och förde oss till första guldet på hundra år kändes det som.

Ja, jag vet att han spelat både för Gais och Öis innan Blåvitt. Men för mig är han helt och hållet blå och vit i själen fortfarande. Rädslan finns att hans namn ska svärtas ner genom att katastrof-Öis förlorar resten av matcherna med 0-4. Och med det försvaret framför sig är jag rädd att inte ens Bengan kan göra storverk. Men jag hoppas att han motbevisar mig.

För trots allt. Han är tillbaka och vill bara göra det han älskar mest - stoppa bollar. Jag är glad att vi redan mött Öis på våren och jag är glad att hans kontrakt bara är tre månader, även om det finns option på förlängning.
Nånting säger mig dock att Bengan inte nöjer sig med tre månader.