Egen arena - ett måste på lång sikt

ANALYS. Idag nåddes vi av nyheten att IFK Göteborg inte får etablera så kallad ”clean court” på Gamla Ullevi nästa år. Man vill äga sina egna arrangemang, ta alla intäkter från vad man på modernt sport management-språk kallar ”matchday revenues”.

Man släpper nyheten själva, genom en skrivelse på officiella hemsidan, där ordföranden Kent Olsson står som författare. Texten är välformulerad, skarp och bra men det man främst reagerar på är innehållets sista stycke:

”Samtidigt kommer vi nu att starta ett internt utredningsprojekt om den långsiktiga arenalösningen för IFK Göteborg.”

Man kommer med andra ord börja se över möjligheten till en egen arena. Äntligen, ta mig fan. Detta är något som borde gjorts redan i slutet av 90-talet när kassakistan var som mest välfylld,
men det är alltid lätt att vara efterklok.

Uttalandet är samtidigt nödvändigt för att sätta press på övriga intressenter i arenafrågan, kommunen, Öis & Gais. Man markerar nu för första, skulle jag vilja påstå, att nu är det slut på stödet till kommun och grannklubbar. Nu är det dags för de andra klubbarna att stå på egna ben, ni har levt på vår popularitet allt för länge redan. Det är något som alla vet, som vi alltid vetat. Gamla Ullevi går inte runt utan den publik IFK Göteborg drar, och utan den publiken skulle således inte Öis och Gais heller gå runt, då de inte skulle bli subventionerade på samma sätt som nu.

För kommunen hamnar man nu i ett trängt läge. Utan Blåvitt, en arena som går back. Med ett Blåvitt som har clean court, egentligen samma sak. Drömmen för oss blir mardrömmen för de andra. IFK Göteborg på en egen arena, med ett välskött naturgräs och egna intäkter. Ett Öis sannolikt spelandes på Valhalla och femton matcher med Gais på Gamla Ullevi (med konstgräs) per år med en snittpublik på 4000. Man skulle behöva hitta nya vägar för att få Gamla Ullevi att gå runt.


Gamla Ullevi är egentligen ett sorgekapitel redan från början. Vi supportrar såg det direkt när bygget projekterades för ett par år sedan att det här inte skulle vara en arena för framtiden. Den var inte anpassad redan när den var klar, och sedan dess har det bara blivit värre med den otroliga misskötseln av gräset. Klart det är bra stämning när det är fullt, och när gräset är grönt, men hur ofta har det varit det? Gamla Ullevi har aldrig hjälpt IFK Göteborg att leverera en hundraprocentig produkt, istället har det varit tvärtom. Dessutom är möjligheterna till merförsäljning alldeles för dåliga. Både på lång och kort sikt är det därmed dags att börja tänka på att lämna arenan.

Men ska vi känna någon skuld för det? Jag tycker inte det. Varför ska vi som har det överlägset populäraste varumärket agera som något slags draglok åt de andra? Precis som föreningen nu går ut med så är det hög tid att vi står på egna ben om vi vill fortsätta växa som förening. Eller kanske börja växa igen, om man skall vara helt ärlig.

Vindarna som blåser från Kamratgården nu är väldigt optimistiska. Det finns ett driv, ett entreprenörskap och en vision som inte fanns för bara fyra, fem år sedan. Det finns en kraft som driver allting framåt, och det med bra fart. Man har till slut insett att det är dags att börja jobba NU om man vill se det bli resultat av de fina orden ”den ledande föreningen i Norden”.

Avgörande skiftningar i organisationen har skett de senaste åren som nu gör att man vågar tänka större på Kamratgården. Sedan 2006 har Håkan Mild blivit sportchef, Seppo Vaihela klubbdirektör, Andrej Häggblad marknadschef och Kent Olsson ordförande. Ut med det gamla, in med det nya. Dessutom har vi fått in SEFA bygg, med superentreprenören Ola Serneke i spetsen, som huvudsponsor. Redan i dagarna börjar arbetet med en ny Kamratgård och inom en kort tid även bygget av jättekomplexet på Kviberg. Det är helt klart nya tider och nya vindar som blåser nu.


Var börjar man så när man skall ”starta ett internt utredningsprojekt” kring arenalösningen, det vill säga, en ny arena? Ja, det lär väl inte vara någon större skräll att Göteborgs kommun inte lär vara så villiga att hjälpa till om vi nu hotar med att lämna Gamla redan efter ett par år. Det är inte riktigt samma grej heller sedan Göran Johansson försvann. Med Hultén vid rodret är det inte alls samma sak, och dessutom är beslutsvägarna längre. Måhända att det hade blivit något enklare med Ransgård men det är fortfarande rätt befängt att tro att kommunen skulle ”hjälpa” oss att bygga en egen arena som konkurrerar med deras egen.

Att vända sig till någon av grannkommunerna kan vara ett alternativ, även om jag vet att många är skeptiska till att kanske behöva ta sig till Mölndal för att se Blåvitt spela boll. Ett märkligt argument måste jag säga. Skulle vi ha en egen arena skulle med glädje ta mig dit. Vi har i så många år bara varit bortskämda med att ha en egen arena supercentralt att man kanske har svårt att tänka sig något annat. Detta ”problem” skulle nog inte vara ett problem särskilt länge.

Kanske finns det ytterligare ett alternativ. Kan IFK Göteborg köpa Gamla Ullevi? Egentligen, varför inte? Ponera att vi sätter oss rejält på tvären och har en ny arena projekterad och ”klar” någonstans i en grannkommun, vad gör kommunen då? Alternativet att inte ha oss alls på arenan, eller att sälja den till oss för ett hyggligt pris, vad skulle de välja? Visst, det funkar inte så. Det är inte så enkelt. Men något liknande scenario är inte otänkbart. Ransgård har bland annat tidigare varit inne och flaggat lite för detta.

Vi skulle behöva renovera Gamla Ullevi. En lätt bisarr idé med tanke på att arenan bara är ett par år gammal. Mellanplanet skulle behöva byggas om till foajé och man skulle behöva se över möjligheterna att däri verkligen tjäna pengar. De patetiska kioskerna och toaletterna som finns nu är inte värdiga en arena på 2000-talet. Själv gör jag sällan av med en krona inne på arenan. Att köpa en blaskig folköl för 40 spänn i plastglas eller en Delicato-mazarin för 25 spänn intresserar mig inte. Vad skulle kunna få mig, och många med mig, att spendera mer? Det kan vi återkomma till längre fram. Hur som helst råder inga tvivel om att det faktiskt finns pengar att dra in, och att det finns konsumenter som vill spendera. Hade möjligheterna varit de rätta hade många lagt tusenlappar varje år i kringkonsumtion på arenan. Pengar som nu går till lokala krögare på stan.

Det är inga små frågor det här. Frågor som i många år diskuterats här på bloggen och i diverse forum. Det finns inga enkla lösningar. Men en sak står nu klar. Kamratgården har insett allvaret och börjat agera, inte en dag för sent.

“The unknown future rolls toward us. I face it for the first time with a sense of hope”