Blåvit familj. Ett beställningsjobb.

GÄSTKRÖNIKA.
Denna gästkrönika skiljer sig lite från de som vanligtvis kommer in. Visst, det är en person som inte ingår i BaraBens skribentskara som skriver till oss, men den stora skillnaden här är att jag beställt denna text. Jag och Pontus träffades på John Scotts takterass för några veckor sedan. I samband med att litervis öl passerade våra strupar diskuterade vi supporterkulturen hos IFK Göteborg och jag märkte att vi inte samtyckte om allt. Jag bad Pontus skriva en text. Han tvekade först, men igår kväll plingade det till i mailkorgen.
Blåvitt berör - precis som texten här nedan;

Det är inte lätt att växa upp i Kullavik som arbetarklasskille.
Från den dagen då man insåg pengars värde i samhället, vattendelaren som gör vänner till ovänner var jag inte längre samma grabb. Mina närmsta vänner hittade andra kompisar och jag var plötsligt vädigt ensam. 
Inte såpass ensam att jag gick för mig själv, men aldrig i gruppen utan strövandes gåendes vid sidan om. Ofta inte med i samtalen utan nickande utanför dem. På ytan var man alltid med men på djupet sittandes i en rutschkana rakt ner i avgrunden. 
Under två års tid satt jag i den sitsen, ständigt sjunkande och även om det gick långsamt bröt det ner mig. Aldrig såpass långt ner att det var särskilt synd om mig, dock kände jag att det här är inte jag. Jag är något annat, jag kände inte igen mig i mina skolkamraters syn på mig. 
Jag var alltid den minsta killen, lätt offer när man skulle berika sin position i hierarkin på skolgården. Man kunde göra sig lustig på min bekostnad och få en ryggdunkning som belöning. Jag hade dock några få jag kunde lita på, några jag kunde kalla vänner på riktigt. En utav dem såg till att öppna dörren till ett nytt, bättre liv. 

El Plasticó 2014

Jag har alltid varit Blåvit Supporter, en stolt sådan. Jag har alltid känt mig välkommen på läktaren och det har varit som en slags frizon där alla är välkomna. Problemet i ung ålder var att jag hade föräldrar som inte aktivt stöttade Blåvitt eller som betrodde mig att ensam åka in och följa dem. Min kompis såg till att jag alltid kunde åka in och se hemmamatcherna med hans familj. Det var någon slags vändpunkt, att ha den tryggheten. En frizon i vardagen där man kunde leva ut sina känslor utan att folk runt omkring en såg på en med en nedvärderande skeptisk blick. Att kunna se sina idoler och hjältar och samtidigt tillhöra en grupp var större än något annat jag upplevt i mitt liv. Det tog över mitt leverne, plötsligt var det inte bara ett lag man följe utan en livsstil man följde slaviskt. Jag läste alla tidningar, bloggar, såg upp till andra supportrar ville bli som dem. Detta var till trots bara något man kunde följa en dag i veckan i och med att jag bara hade tillgång till hemmamatcherna. Vintrarna var en enda lång kamp, en längtan som ibland kunde vara så stor att det kändes som en evighet. Det var som att gå i ide, fast att du viljelöst strövade fram genom mörkret. Längtan så stor att du stod innan försäsongsmatcherna på Valhalla precis när vakterna började släppa in folk. Frös i en timma extra för att inte missa ett uns av någonting. Sneglande mot dem människorna du växt upp med, om än på håll. Men en dröm om att en gång bli som dem, en kille som folk såg upp till eller respekterade, eller för den delen bara kände igen. Jag hade det som en målbild att jag en dag skulle ta mig dit. 
Så kom dagen då jag tillslut vunnit mina föräldrars förtroende att även ta mig till bortamatcherna. 
Jag fick efter veckor av övertalning tillåtelse att åka med på Helsingborg 2008. Alexanderssons sista match, en föreild och idol man vuxit upp med skulle lägga skorna på hyllan och skulle en sista gång hyllas av den blåvita fanskaran. Min mors kollega skulle åka med mig i Änglarnas bussar var det sagt. Han skulle hålla ett öga på mig. Vad morsan inte visste var dock att han åkte en annan buss och jag blev ensam på vägen ner. 

Där märkte jag för första gången hur stor familj vi supportrar utgör. En grupp människor jag inte kände såg till att jag hade det bra och jag ville inte att resan någonsin skulle ta slut. Matchen tog slut och så även säsongen. Jag hade fått blodad tand - det var detta jag ville fylla mitt liv med. 
En oerhört lång vinter tog sin början, den jobbigaste för mig personligen. 
Utstöttheten mötte sin spets och skitsnacket skenade till en ny nivå. Helt plötsligt stod personen jag hitintills hade kallat min bästa vän med sju kompisar utanför mitt hus och skulle slå mig till följd av lögner som spridits. Jag var tillbaks i försvarsställning och fick tillbaks självbilden av att jag inte dög till, att jag var av en annan sort, att jag förtjänade det. 

Våren kom igen och Blåvitts första bortamatch var en träningsmatch mot Staebaek i Oslo. Jag hade bestämt med en kompis att vi skulle åka upp, han fick dock förhinder dagarna före. Längtan var för stor, jag kunde inte hoppa av, det var ju detta jag sett fram emot. Jag åkte själv även denna resa och blev sittandes ensam ett bra tag på bussen. Alla var mycket äldre än jag, vana att åka på matcherna och alla tycktes höra till mindre kompiskretsar. Jag hade inte mod att gå fram och prata med någon. Bussen hade två våningar. På den övre satt en person som skulle komma att förändra mitt liv. Han skulle på toaletten och i kön fick han syn på mig som satt ensam. Han hälsade och erbjöd mig att komma upp och sitta med dem. Från första sekunden kände jag mig mer än välkommen - folk behandlade mig som en like. Jag var inte längre någon folk satte sig på. Jag skaffade många nya kamrater. Det var en början till att bli respekterad i Blåvita kretsar och ingen i skolan vågade öppet bråka med mig längre. De förutsatte att jag umgicks med "slagkämpar" och detta var början till den resa jag så länge drömt om. Land och rike runt åkte jag med gruppen GFK och så gör jag än idag. Där har jag träffat en stor del av dem personerna jag idag kallar mina vänner. De stod upp för mig när jag kände mig svag och lyssnade alltid på mina problem. Tillsammans med dem har min passion för Blåvitt förljupats till den milda grad att det idag är pelaren i min hela existens. Jag klarar mig inte längre utan Blåvitt, passionen pumpar i mina ådror och missar jag en match gör det ont i själen. Jag har supporterkulturen runt IFK Göteborg extremt mycket att tacka. Jag står i skuld till den och kommer forma mitt liv runt den, omfamna den och se till att göra vad jag kan för att den skall växa och frodas. Till alla er personer som har omfamnat mig och gett mig chansen att ta stegen in i supporterlivet vill jag rikta ett tack. Ni vet vilka ni är, jag älskar er av botten av mitt hjärta. Vi ses på läktaren!

//Pontus Freden aka Hulken