Slöserieks med kapacitet?

KRÖNIKA. När Mikael Boman brötade in det osannolikt viktiga, sköna, fantastiska, och vackra 0-1-målet på Kopparvallen svävade de blåvita Änglarna på molnen, igen. Hoppet växte sig starkare, och vad som höll på att bli ”matchen då vi insåg att vi inte har vad som krävs för att vinna guld” blev, ”matchen då vi insåg att såhär mycket flyt har man bara ett år som senare visar sig bli ett guldår”. Åtminstone var det min känsla. Att i så många matcher misslyckas med att komma upp i ens godkänd kapacitet för att sedan avgöra under de sista fem minuterna, det händer bara inte, inte för ett lag som slutar 3:a, i alla fall. Jag är inte synsk, jag är sällan pessimistisk och jag är en medioker tippare. Men jag kan inte se IFK Göteborg sluta på någon annan plats än den översta i årets Allsvenska. Det känns inte rimligt. Så, jag inleder en krönika med att sätta en rubrik som tyder på oro, för att sedan ”tokslåfast” att vi kommer att vinna Sm-guld. Dags att reda ut ett och annat!

Den efterlängtade trofén, kommer den hem i år? Inget/ingen har varit så saknad, någon gång, någonstans som Lennart Johanssons pokal är i Kamratgårdens prisskåp. Som sagt tror jag att 2015 är året då pokalen återvänder till sin trygga punkt, det ställe där den spenderat större delar av sitt liv – Göteborg. Om så blir fallet kommer en känsla att infinna sig hos mig och många andra, samma känsla som jag tror att många av oss blåvita känt flera gånger under säsongen. Eufori eller extas eller vad fan, den grejen. I händelse av ett Sm-guld tror jag vi känner samma sak som efter en blytung trepoängare, fast etthundrafemtiofem gånger starkare. Man är glad, enbart glad. Kanske det gladaste man någonsin varit. Men efter, säg en månad kan det tänkas att något kommer att hända. Sannolikt samma sak som händer hos en brinnande supporter med ett intresse för spelet fotboll efter en ”sketseger” av typen ”Bajen away” efter kanske en vecka, eller ett par dagar. Man börjar tänka, tankar i stil med ”Vad fan hade hänt om marginalerna inte varit på vår sida?”

Jag har flera gånger efter sommaren börjat på krönikor som handlar om marginaler, varje gång jag har gjort det har Blåvitt dock, i nästkommande match krossat sitt motstånd och tillika mitt resonemang. Trots detta har jag inte kunnat släppa dessa tankar. Jag tänkte därför att jag kunde ”zooma ut” och resonera kring kommande säsonger. För hur mycket jag än vill ha kortsiktiga resultat så vill jag framförallt ha ett IFK Göteborg som är att räkna med på nationell, och på sikt även internationell nivå, år efter år. Och utifrån den drömmen är jag oroad.

Jag påstår att bortsett från de sjukligt lyckosamma resultaten under framförallt våren har säsongen varit långt ifrån fantastisk. Det finns en sådan osannolik stor mängd fotbollsskicklighet i vår trupp att jag inte kan låta bli att tycka att vi borde kunna få ut mer – spelmässigt. För skojs skull tänkte jag resonera kring lite förändringar i laget som jag tror skulle öka kvaliteten. Här är jag medveten om att jag sätter mig på väldigt höga hästar. Att försöka ”överträffa” en av landets tyngsta elittränare när mina egna tränarmeriter inte sträcker sig utanför Football manager, det är nästan fräckt. Anledningen till att jag ändå tänker göra det är att jag tycker att det är ännu värre att framföra kritik utan att själv ha en tanke på hur man tror(!) att det skulle kunna bli bättre.

I grund och botten tycker jag, som rubriken antyder att det handlar om en formstark dansk, som i dagsläget huserar på vänsterflanken. Jag vill se Sören i en offensiv innermittfältsroll! Detta tror jag skulle få ut mer kvalitet av: Albaek som skulle få mindre press på sig när det handlar om kreativitet centralt i banan. Högerfotade Ankersen som i detta scenario skulle spela på vänsterkanten och istället för att gå på utsida, utmana inåt i banan, där målet ju finns. Riski som jag skulle vilja se till höger på mittfältet. Hans speed skulle komma till ännu större nytta och hans, vad det verkar något begränsade bolltouch skulle inte längre vara ett bekymmer då jag tänker att han och Emil skulle ha ett enkelt, men överjävligt snabbt samarbete.

Den av Engvall och Boman som spelar i forwardsrollen. Detta skulle ge dem båda möjligheten att i större utsträckning göra vad de är bra på. Engvall skulle likt Albaek bli avlastad centralt när det gäller kreativitet, han skulle inte behöva ”hämta boll” lika ofta och således bli svårare att läsa. Han skulle kunna ha en högre utgångsposition, gå mer i djupled, utmana ”sistabackar” och komma till fler avslut – det jag hävdar att han är bäst på. Boman skulle kunna strunta i att vara ett alternativ på fötterna, i uppspelen. Där är han, precis som andra blåvita tyckare varit inne på nyligen, ganska oanvändbar. Boman ska så många minuter av matchen ha sin näsa vänd mot motståndarnas mål. Boman skulle kunna ha sin näsa vänd mot motståndarnas mål oftare med skicklige Rieks strax bakom sig. Sist men inte minst påstår jag att Sören själv skulle få ut mer av sitt fotbollskunnande i en central roll. Han har varit som bäst när han förflyttat sig inåt från sin vänsterkant. Därför ser jag ingen nackdel med att låta honom utgå från mitten. Alltså, min drömelva med nuvarande spelartrupp:

Alvbåge,

Emil, Bjärs, Rogne, Aleesami

Gustav, Mads

Riski, Rieks, Ankersen

Engvall.

Detta är skrivet för att jag hoppas på framgång för Blåvitt i många år framöver. För att jag av hela mitt hjärta älskar föreningen. Jag använder denna plattform för att uttrycka åsikter som rör klubben i mitt hjärta, därför att det är saker som starkt berör mig. Det är viktigt för mig att låta veta att jag förstår att mina tankar och funderingar inte är ett dugg mer värda en dina. Om du inte har ett lika tydligt ställe att tycka till på, så kommentera på bloggar, Twittra, skriv Facebookinlägg, maila Mats Gren, Kommentera på Trendpattras Instagram. Inget går upp mot känslan av att vara en del av en Blåvit familj som berör.

Tillsammans är vi IFK Göteborg, Tillsammans går vi mot Sm-guld. Tillsammans ska vi återerövra Europa. Allt är möjligt, så länge vi står där på läktaren!

Kamratliga hälsningar!