INFÖRTAGGNING. Först får Europa, Luxemburg och CS Fola Esch komma hit i kväll. Men sen jäklar. Då ska Europa få smaka på Vibes mål, Jakobs älgkliv, Kjetils kapningar och Sams dribblingar.
För det är dags för ett nytt och längre internationellt cupäventyr. Hoppas jag. Det är efterlängtat. Om Blåvitt ska fortsätta vara den svenska gigant som många av oss fans anser klubben vara så behövs det en kick, en framgång. Något mer än ett cupguld. Det var 2013 och jättebra. Nu är det 2014.
Med Guillermo Molins skada för MFF tänker jag inte räkna bort oss från guldkampen i Allsvenskan. Men just nu tänker jag bara på att Blåvitt ska ut i Europa, på riktigt. Inte bara en sketen kvalmatch eller två. Jag snackar om ett gruppspel i Europa League.
Vägen dit är lång. Tre kvalomgångar och ett playoff. Det finns risk att stöta på lag som Inter, Hull och Lyon. Och åtta matcher ska spelas totalt innan ett eventuellt gruppspel börjar. Men vi börjar med matchen i dag. Och med lite tur på vägen så hoppas jag att Blåvitt kan ta sig till huvudturneringen.
För bortamatcher till Örjans vall och Olympia i all ära. Nog längtar man till något mer, något nytt och större? Visst, ibland poppar det upp nya lag och det byggs nya arenor runt om i Sverige där man får nöjet att köpa svindyr folköl och ibland även hämta med sig tre poäng ifrån. Men det är inte tillräckligt.
Det behöver inte ens vara något fancy som White Hart Lane eller Giuseppe Meazza. Att få se Blåvitt spela på Coface Arena i Mainz en regnig (så klart) torsdag i oktober med tätkänning i Europa League-gruppen känns faktiskt rätt kittlande. Det får gärna vara något ännu mer obskyrt lag jag inte ens hört talas om innan. Det är en del av charmen i den europeiska cupfotbollen.
Bara om att kontinuerligt få vara med om något större än Allsvenskan är något jag och många med mig, tror jag, längtar efter. Jag vill att det på nytt ska skapas historiska blåvita minnen från Europa. De glada 80- och 90-talen börjar bli rätt länge sedan nu.
Många av våra yngre fans var inte födda eller hade ens sjungit sin första "Vi som är från Göteborg, åker aldrig hem med sorg" på supporterbussen hem då. De kommer kanske bara ihåg matcherna mot AZ, Trencín och Basel.
Precis som jag fått höra berättelser från folk som var på plats i Hamburg 1982, så har jag själv berättat vidare om Mikael Nilssons tunnel på Eric Cantona i Champions League på 90-talet. Vi vill ha fler storys att föra vidare till kommande generationer.
De gamla framgångarna från förr är omöjliga att kopiera med dagens ekonomiska utveckling. Men att drömma om ett gruppspel i Europa League är väl inte alldeles otänkbart?
Det är dags för dagens blåvita fans, men framförallt spelarna och ledarna att skaffa sig egna och nya Europaminnen i den finaste av matchdräkter.
Framåt kamrater. Det är nu äventyret börjar.
För det är dags för ett nytt och längre internationellt cupäventyr. Hoppas jag. Det är efterlängtat. Om Blåvitt ska fortsätta vara den svenska gigant som många av oss fans anser klubben vara så behövs det en kick, en framgång. Något mer än ett cupguld. Det var 2013 och jättebra. Nu är det 2014.
Med Guillermo Molins skada för MFF tänker jag inte räkna bort oss från guldkampen i Allsvenskan. Men just nu tänker jag bara på att Blåvitt ska ut i Europa, på riktigt. Inte bara en sketen kvalmatch eller två. Jag snackar om ett gruppspel i Europa League.
Vägen dit är lång. Tre kvalomgångar och ett playoff. Det finns risk att stöta på lag som Inter, Hull och Lyon. Och åtta matcher ska spelas totalt innan ett eventuellt gruppspel börjar. Men vi börjar med matchen i dag. Och med lite tur på vägen så hoppas jag att Blåvitt kan ta sig till huvudturneringen.
För bortamatcher till Örjans vall och Olympia i all ära. Nog längtar man till något mer, något nytt och större? Visst, ibland poppar det upp nya lag och det byggs nya arenor runt om i Sverige där man får nöjet att köpa svindyr folköl och ibland även hämta med sig tre poäng ifrån. Men det är inte tillräckligt.
Det behöver inte ens vara något fancy som White Hart Lane eller Giuseppe Meazza. Att få se Blåvitt spela på Coface Arena i Mainz en regnig (så klart) torsdag i oktober med tätkänning i Europa League-gruppen känns faktiskt rätt kittlande. Det får gärna vara något ännu mer obskyrt lag jag inte ens hört talas om innan. Det är en del av charmen i den europeiska cupfotbollen.
Bara om att kontinuerligt få vara med om något större än Allsvenskan är något jag och många med mig, tror jag, längtar efter. Jag vill att det på nytt ska skapas historiska blåvita minnen från Europa. De glada 80- och 90-talen börjar bli rätt länge sedan nu.
Många av våra yngre fans var inte födda eller hade ens sjungit sin första "Vi som är från Göteborg, åker aldrig hem med sorg" på supporterbussen hem då. De kommer kanske bara ihåg matcherna mot AZ, Trencín och Basel.
Precis som jag fått höra berättelser från folk som var på plats i Hamburg 1982, så har jag själv berättat vidare om Mikael Nilssons tunnel på Eric Cantona i Champions League på 90-talet. Vi vill ha fler storys att föra vidare till kommande generationer.
De gamla framgångarna från förr är omöjliga att kopiera med dagens ekonomiska utveckling. Men att drömma om ett gruppspel i Europa League är väl inte alldeles otänkbart?
Det är dags för dagens blåvita fans, men framförallt spelarna och ledarna att skaffa sig egna och nya Europaminnen i den finaste av matchdräkter.
Framåt kamrater. Det är nu äventyret börjar.