Det här är inte en bok om IFK Göteborg som utspelar sig i Gamla Ullevis omklädningsrum, i styrelselokaler på Kamratgården eller på en grön gräsmatta en sommarmatch i Halmstad. Boken Vi som är från Göteborg åker aldrig hem med sorg utspelar sig istället på en sliten bortaläktare i Litauen, på en pub på Friggagatan och i en ensam minibuss mellan Göteborg och Stockholm. Boken är ett försök att dokumentera supporterkulturen kring IFK Göteborg och dess historia, något som aldrig tidigare gjorts – åtminstone inte på dryga 350 sidor med minst dubbelt så många bilder.
Det är svårt att skriva en bok om supporterkultur utan att glida över allt för mycket på vad som händer på planen, i själva föreningen eller med spelarna i laget – istället för att fokusera på just supportrarnas historia – men i Vi som är från Göteborg åker aldrig hem med sorg är det verkligen supportrarna som får stå i förgrunden. Paradoxalt nog är det samtidigt kanske bokens enda svaghet om man letar tillräckligt efter sådana. Man hade i vissa fall önskat att få reda på spelares och ledares syn på viktiga supporterhändelser, så som det enorma bortastödet i Hamburg 1982 eller flytten till nybyggda Gamla Ullevi 2009, vilket hade lyft boken ett litet snäpp ytterligare.
Annars är boken en fantastisk supporterodyssé som sträcker sig över 100 år och täcker in stort så väl som smått, men med ett självklart fokus på de senaste dryga 40 årens mer moderna supporter- och läktarkultur, vilket lämpligt nog sammanfaller väl med Supporterklubben Änglarnas hittillsvarande existens. Oavsett om man stått på läktaren under 70-, 80-, 90- eller 2000-talet kommer man att känna igen sig i de årtiondekapitel – plus ett inledande kapitel om tiden före 70-talet – som inleder boken.
En något mer mager källsituation gör att det inledande kapitlet inte blir lika levande som de fyra följande kapitlen – där många av huvudpersonerna kommer till tals genom ett riktligt intervjumaterial. Men en gedigen genomgång av det mesta som publicerats om blåvita supportrar i svensk dagspress under perioden gör att man ändå lyckats spåra och återberätta många intressanta historier och händelser. Inte minst ger aldrig tidigare publicerade arkivbilder från de tidiga åren en intressant kontrast till senare års supporterbilder. Eller om det nu är en kontrast, när man ser bilder från planstormningen efter guldmatchen 1958.
Årtiondekapitlen är bokens självklara hjärta, som ingående berättar om resan från ett tusental personer på hemmapremiären 1973 till över fem tusen blåvita på bortaplan i cupfinalen fyrtio år senare. Här får vi reda på hur Änglarna bildades, vem som hängde upp den första banderollen på Ullevi, hur kampen för bevarandet av ståplats på samma arena fördes, och varifrån inspirationen till utveckling av supporterkulturen har hämtats genom åren.
Man skulle kunna tro att en bok skriven av blåvita supportrar, för blåvita supportrar lätt blir en partsinlaga där man enbart hyllar sig själva och sopar skräpet under mattan. Det är inte Vi som är från Göteborg åker aldrig hem med sorg. Här lyfts istället mörkare episoder upp ur skuggan och utsätts för ett granskande ljus. Är det verkligen ok att en publik skanderar "Rosengårdstattare" och hur kunde en banderoll med ett hakkors (tillsammans med texten "hata DIF") tillåtas sitta uppe en match på Stockholms Stadion 1992? Vad var det som gjorde att ett antal supportrar till slut gick samman och bildade huliganfirman Wisemen? Boken saknar inte berättelser om våldsamma och stökiga incidenter, men berättelserna är varken förhärligande eller moraliserande, utan lämnar det upp till läsaren att dra sina egna slutsatser. Författarna har dessutom låtit ett antal motståndarsupportrar få komma till tals och berätta om deras relation till IFK Göteborg och föreningens supportrar, vilket ytterligare spär på bilden av en ovanligt objektiv supporterbok.
Förutom de kronologiska första kapitlen innehåller boken också ett antal fördjupningskapitel för att täcka in mer djupgående analyser av olika områden som bara kort berörs i huvudkapitlen. Där passar författarna på att lämna plats åt Lars-Rune Bolins berättelse om sin mångåriga yrkesbana som supporterpolis, men passar också på att dela ut inte bara en utan ett antal smockor till GP:s supporterfientliga mångåriga krönikörer Mats Härd och Ulf Stenberg. Givetvis finns det också plats för ett eget kapitel om alla de Europaäventyr som gett blåvita supportrar genom åren den i Sverige unika förmånen att få besöka nästan hela kontinenten.
Känslan är att det här är den hittills bästa supporterboken som skrivits i Sverige, trots hård konkurrens från samtida verk som Stockholmslagens Va för jävla pack é ni? och gaisarnas Vilka har Sveriges bästa hejarklack. Och det vågar jag säga även när jag tar av mig mina blåvita glasögon. Stockholmsboken sträckläste och älskade jag, men allt det som gjordes rätt i den boken har man i Vi som är från Göteborg åker aldrig hem med sorg lyft ytterligare en nivå, samtidigt som man undvikit att falla i de fåtal fallgropar som stockholmarna gjorde. Dessutom kan man på ett helt annat sätt gå på djupet när man ägnar en hel bok åt en supporterskara istället för tre.
Och även om boken är skriven främst för blåvittsupportrar, kan supportrar till alla lag finna nöje i att läsa den bara man har ett intresse för supporterkultur, liksom jag kunde njuta av Va för jävla pack é ni?. För även om vi anser oss vara diametralt motsatta alla andra lags supportrar, så har vi i grund och botten så mycket mer gemensamt med varandra än med alla de andra i samhället som inte funnit kärleken till ett fotbollslag. I bokens epilog tas också fotbollsläktarens förbrödrande egenskaper upp. Om individer som ute i det ”riktiga” samhället aldrig riktigt fann sin plats, men som i den blåvita supporterskaran hittade rätt direkt. Om hur klasskillnader, ursprung och bakgrund suddas ut på läktaren – där är alla blåvita, inget annat. För den här boken är i mångt och mycket en historia om ovillkorlig gemenskap.
Men det är också historien om hur den blåvita publiken redan 1912 skanderade "Ut med Sandberg!" åt en Öis-spelare. Det är historien om hur "Dingle" som enda blåvit supporter tog sig in i det isolerade Albanien 1991. Det är historien om hur några supportrar helt vände upp och ned på Supporterklubben Änglarna. Det är historien om euforiska ögonblick på läktaren. Det är historien om så väl sportsliga som mänskliga tragedier. Det är en bok som berättar om hur supporterkulturen kring Sveriges genom tiderna bästa lag utvecklats och helt förändrats under 100 år. Men det är också en bok som berättar om hur supportrar sedan flera generationer har vandrat ut genom spärrarna på svenska och europeiska arenor sjungandes precis samma sång: "Vi som är från Göteborg åker aldrig hem med sorg".