Samba-krönika. Den gällande hierarkin, vad det gäller IFK Göteborgs
status i näringskedjan, är av förklarliga skäl förskjuten jämfört med hur det en gång i tiden var. Minnet säger mig att vi var nära att värva Pietro Vierchowod någon gång
under 90-talets glansdagar. Visserligen var han till åren kommen, men likväl – en spelare i den
tidens kanske bästa lag: AC Milan
.
När ryktet, vilken substans det än hade, dök upp om
Sam Larsson blev jag både irriterad och orolig. Inte för att Malmö, om det nu stämde, på fullast allvar trodde att
de kunde värva en av våra största talanger. Det var en petitess. Framförallt
handlar min irritation om spelarens bemötande på detta möjliga intresse: ”Smickrande”.
Hur kan ett bud ifrån en svensk klubb, när man tillhör IFK Göteborg, vara
smickrande? Och hur kan man, men tanke
på att man tillhör IFK Göteborg, uttala sig på detta sätt i media?
Jag förlåter Sam för sin fadäs - han är ung. Men jag
tycker ändå inte han är såpass ung att han inte kan förstå att supporterskaran som
hjälper till att lyfta honom varje match inte uppskattar denna typ av
uttalanden. Säkerligen förstår han att om "de hemska ifrån Stockholm" hade visat
intresse så bemöter man detta som bemötas bör. Men den avskyn som finns i mot
råttorna, grundar sig på helt andra saker än de rent sportsliga. Malmö FF är
dock en sådan sportslig konkurrent. På senare år och kanske framförallt senaste
året så finns det en rad olika omständigheter som gör det extra känsligt att
benämna ett intresse ifrån denna klubb som smickrande. Jag hoppas Håkan har
läxat upp honom.
Sam Larsson är en favorit både på och utanför
planen. Utifrån mitt tycke vår absolut största talang och jag har en tro om att
vi i framtiden kommer att få se honom som A-landslagsman. När han inte blev uttagen till U-21 landslaget senast så blev jag inte förvånad, jag blev chockad. Det var ett helgerån på
laguttagningarnas mest fundamentala del: Klass. För är det någon som just
besitter kvalité och har möjlighet att utveckla den ytterligare så är det
vår egen Samba-Sam.
Jag tog i mitt senaste inlägg upp några av mina
åsikter kring den moderna fotbollen och dess spelregler. Nu är vi återigen där:
Vid klubbkänslan. Tidigare har vi vant oss vid att IFK Göteborg är en
språngbräda mot Europa. En del spelare har redan innan de kommer till vår klubb
en kärlek för våra färger, en del får dem att växa under tiden – medan resterande
enbart ser oss som en klubb i mängden. Det senare går inte att sticka under
stol med, hur mycket man än vill att det ska vara förbannad lögn. Jag vill inte
övertolka Sams uttalande och säga att han tillhör den senare kategorin, men
denna utveckling är helt klart oroande för oss. Men om den dagen kommer då vi är en sprängbräda (gud förbanne dig att det
sker) till övriga världen, via någon annan allsvensk klubb – ja, då hoppas jag att min aska sedan länge är utspridd i Göteborg.