Först o främst skall klargöras att jag i en ideal värld tycker alla ska vara snälla mot varandra alltid. Men jag vill ändå belysa ett par märkliga händelser i den senaste tidens Fotbollssverige och ställa frågan om fotbollens död ligger så nära som den allmänna debatten får oss att tro. Här följer tre jämförelser för att balansera debatten.
Albornoz vs De Tre I söndags spelade Djurgården mot Malmö på Stockholms Stadion. På plan spelade en man anställd av MFF dömd för sexuellt utnyttjande av barn. Utanför stadion stod tre medlemmar i DIF. De tre medlemmarna avstängda från fotboll under en obestämd framtid, spelaren som är anställd av Malmö tillbaks från sin korta avstängning för att under en längre tid uppvaktat och haft sex med ett barn.
Under matchen påtalar publiken på Stadion precis det som rätten fastställt, att Miiko Alboroz har våldtagit en 14 år gammal person. De sjunger saker som "Hej våldtäktsman" och "Miiko, hon var 14 år". Svenska fotbollsförbundet tycker detta är ett väl grovt sätt att ta avstånd från sexuellt utnyttjande av barn på och hotar klubben Djurgården med böter för att deras medlemmar förtalat Albornoz.
Tillbaks till de tre medlemmarna i Djurgården som inte fick komma in på arenan. Dessa tre hade ett par veckor tidigare gått fram till föreningens sportsligt ytterst ansvarige och sagt att om han inte gör ett bättre jobb kommer de och alla andra medlemmar försöka få honom avsatt. Detta skedde på föreningens sportsligt ytterst ansvariges arbetsplats, Djurgårdens klubbhus, vilket dessa tre medlemmar i föreningen är delägare av.
Sveriges statsminister proklamerar inför rikets samlade press att nästa steg för dessa tre medlemmar är att gå hem och slå sina barn och fruar. Polisen startade en utredning mot de tre medlemmarna av Djurgårdens IF och kom fram till att de inte gjort något brottsligt. Inget åtal för förtal har dock rests mot Reinfeldt.
Polisinsats vid fotbollsmatch vs Polisinsats vid annat tillfälle Eftersom regeringens första utredare av fotbollsrelaterat våld efter år av utredning inte kom fram till de slutsatser regeringen ville ha fram satte de en ny man på jobbet. På ett par veckor skrev Bo Svensson ner en rapport som speglade regeringens fördomar bättre och Björn Erikssons betydligt mer gedigna dokument kunde nu förpassas till arkiven.
En av sakfrågorna där de två rapporterna avvek mest var den om polisen ska ta betalt av fotbollsklubbarna när de bevakar städer i samband med fotbollsmatcher. Här kom Svensson fram till att fotbollsklubbar inte längre jobbar som ideella föreningar och ska därför inte ska ha polisbeskydd om de inte betalar för det. Detta resonemang haltar något oerhört.
- Det finns ingen fotbollsklubb i Sverige som tagit ut en vinst till sina ägare, dvs sina tusentals medlemmar.
- Däremot finns det mängder av andra vinstdrivande företag som kostar miljoner i polisinsatser varje år - banker, nattklubbar mfl.
- Anställda av föreningen får bra betalt, men det får även högt uppsatta inom Röda Korset, Moderaterna eller andra organisationer utan vinstsyfte.
- Och, varför skulle inte vinstdrivande företag få polisskydd?
Om vi inte fokuserar på pengarna utan vad för typ av event idrottsföreningarna anordnar (för alla åldrar och etniciteter, kulturellt värde, passion och glädje) och jämför dessa med mer sunkiga event som en rasistisk marsch så är det inte heller lätt att förstå varför den sistnämnda ska ha rätt till polisbeskydd men inte fotbollsmatchen.
Kasta päron vs Bryta ben Till en fotbollsmatch går Jonas och Amir. Amir går till arenan han varit på sedan barnsben, där också hans mamma och morfar gått innan honom. Klubben betyder väldigt mycket för Amir, matcherna är högtidsstunder och de inverkar på hans humör och vardag. Det är det första och sista Amir pratar om med sin mor under söndagkvällens obligatoriska telefonsamtal. Jonas kommer till arenan för sjunde gången i livet, han har spelat för klubben i ett halvår men är mycket omtyckt av supportrarna för hans inställning att alltid ge 100% för att laget ska vinna sina matcher. Jonas är en stolt yrkesman och ger alltid allt för den klubben som han får sin lön från. Han är dock bra på att släppa fotbollen när han inte är på jobbet, dvs match eller träning.
Matchen börjar bra och hemmalaget tar ledningen, Jonas och Amir känner båda adrenalinet pumpa ut glädje i blodet. I halvtidsvilan känner de båda sig fantastiskt glada och och fyllda med energi.
Med tio minuter kvar av matchen vänder allt. Motståndarna får en felaktigt dömd straff och kvitterar. Två minuter senare tar de också ledningen genom ett tveksamt offsidemål. Målgöraren gapar till Jonas att han är en långsam jävla föredetting och hånar sedan Amir och hemmaklacken genom att fira och hytta med näven framför dem. Amir kokar av vrede på läktaren, inte nog med att hans dröm om SM-guld håller på att gå i kras, den där jävla motståndaren har också mage att ställa sig nedanför klacken och håna honom rakt i ansiktet. Han får ett sms av sin mamma som sitter hemma och ser på tv - en gråtande smiley och ett krossat hjärta. Nere på plan känner Jonas att också hans dröm håller på att gå i kras, ett guld hade betytt allt för honom och hans familj, dörrar mot ett proffskontrakt och kanske en landslagsplats hade öppnats, familjens chans att bli ekonomiskt oberoende.
Bollen spelas av och motståndarna vinner bollen omgående. En långboll slås ut mot den kant där Amir står på läktaren och Jonas samt motståndarnas målskytt huserar. Jonas hamnar på efterkälken och motståndaren ångar på mot målet, han känner att det är kört, han kommer inte hinna ikapp. Det brinner till i huvudet på honom, det händer då o då, adrenalinet gör att han släpper alla tankar och agerar instinktivt. Han kastar sig med sulorna före mot motståndaren, han inser att han inte kommer nå bollen men han ska till varje pris stoppa honom.
På läktaren känner Amir att sista spiken är på väg ner i kistan, säsongen kommer gå åt helvete. Den jäveln som precis stod och hånade honom kommer avgöra detta. Det brinner till i huvudet på honom, det händer då o då, adrenalinet gör att han släpper alla tankar och agerar instinktivt. Utan att sikta kastar han det päron han stått o tuggat på ner mot planen. Päronet träffar motståndarnas ytterback som stormat upp längs kanten strax bakom Jonas. Ytterbacken blir chockad och ramlar ihop på planen. Amir fattar direkt att han gjort något extremt dumt. Han skäms så han inte vet vart han ska ta vägen.
Tio meter längre fram mot målet ligger Jonas och motståndarnas målskytt i gräset. Motståndaren tar sig mot underbenet, Jonas tittar ner på hans ben, det har gått av. Benpiporna spänner mot strumporna och Jonas känner att kräkningen ligger nära. Jonas fattar direkt att han gjort något extremt dumt, han är chockad och tårarna rullar ner längs hans kinder när han utvisad går av planen.
Domaren springer fram till motståndarnas ytterback som påtalar att han blivit träffad av ett päron från läktaren. Domaren avbryter matchen för att han inte kan garantera spelarens säkerhet och kallar till möte med matchdelegaterna. De kommer fram till att matchen ska avbrytas och att motståndarna tilldelas en 3-0-seger.
En vecka senare kommer domen, Jonas har fått ett av de hårdaste straffen någonsin i svensk fotboll. Han har stängts av 7 matcher från allsvenskt spel. Han kommer träna och få lön av sin arbetsgivare men inte spela matcher med a-laget. Samma dag kommer Amirs dom. Han är avstängd från att se på svensk fotboll i 2 år. Hans stora passion i livet, det som gör de långa dagarna som IT-tekniker uthärdliga - tanken på att träffa vännerna och tillsammans se veckans match. Klubben som förlorat miljonbelopp på den avbrutna matchen har lämnat in en stämning där de kräver Amir på 750 000 kronor. Amir kommer sättas i personlig konkurs och resten av livet bli tagen för en idiot och huligan.
Dessa tre jämförelser tar upp ett gäng mer eller mindre fiktiva händelser som alla tar avstamp i den aktuella debatten kring fotbollskulturen. Jag tror de flesta i fotbollsfamiljen tycker som jag och hoppas att vi tillsammans kan sansa debatten och få den på rätt köl igen. Fotbollssuportrar kan som alla andra kan göra korkade saker när känslorna svallar – men vi är inte farligare än någon annan.
Jakob Hysén Hedberg