”Vi har haft en otrevlig säsong...”, konstaterade Stahre för Csports-reportern efter Malmö-matchen senast. Visst, det här kanske har att göra med att min allmänna välmåendenivå vid tidpunkten var helt through the roof, men jag älskar fan det uttalandet. Ibland räcker det med de små, enkla orden. Otrevlighet är ingenting som kan analyseras, debatteras eller falsifieras. Åtminstone inte med något obestridbart facit utpoppandes i andra änden av Professor Balthazar-maskinen. Otrevligheten som vi supportrar till IFK Göteborg har upplevt den här säsongen kommer ingen någonsin kunna ta ifrån oss. Som vi har lidit.
Men så låg jag och tänkte lite. Man brukar ju göra det när otrevligheten kommer och tafsar på en – vända och vrida på saker och ting i desperata försök att få den att försvinna. Har för mig att det kallas rationalisering eller något liknande. Att ägna sig åt sådant slutar ofta i tvångsmässiga tankespiraler som bara svärtar ned tankarna ytterligare, men just den här gången gick det faktiskt rätt jävla awesome.
Vad jag kom fram till var att visst, klart som fan att säsongen varit otrevlig, men det är inte otrevligheten som främst definierar den. Mer än något annat har IFK Göteborgs fotbollsallsvenska säsong 2012 varit obegriplig.
Det blev alltså vinst senast. 2-1 mot ett Malmö som tidigare inte förlorat en enda match på dansk mark i år. Matchen innan det blev det ett mållöst kryss mot Allsvenskans i särklass sämsta lag. Det är liksom så det har sett ut i år. I de allra flesta matcher har varken motstånd eller matchbild verkat ha någon som helst koppling till de poäng som trillat in i högerkolumnen. Ju mer man tänker på det, desto obegripligare blir det.
Och jag tänkte mer, så klart. Nördade in mig rätt ordentligt. Jag tog en midnattstripp till statistikens förtrollade land. Faktum är att IFK Göteborg på sju matcher mot Allsvenskans fyra sämsta lag – Gais, Örebro, Sundsvall och Gefle (vet att de hoppade upp en placering efter sin match igår, men orkar fan inte räkna om!) – bara mäktat med en enda seger: 2-0 hemma mot Sundsvall i våras. Om vi fem var de enda lagen i Allsvenskan hade, om mina insomniakalkyler stämmer, en vunna-poäng-per-match-tabell i skrivande stund sett ut så här:
Kvalplats alltså, i konkurrens med fyra riktiga rövgäng.
MEN – och det är nu vi kommer till slutet av rationaliseringskedjan – en likadan internjämförelse med seriens fyra bästa lag bjuder på betydligt muntrare statistik:
Vi är alltså bäst (!) av de bästa, och samtidigt helt jävla mediokra. Vad allt det här beror på vete fan. Underskattning, slump, dagsform, oförmåga att dominera matcher – you tell me... Jag väljer att stanna där för tillfället, på replängds avstånd från otrevligheten. Jag borde nog försöka sova en stund. Vi möter ju Häcken ikväll, och vinner vi den matchen har vi ett snudd på ointagligt niopoängsförsprång inför slutruschen på FörsvarsMekanismAllsvenskan™. Kvällens match kan på sätt och vis alltså mycket väl bli vår guldmatch. Vinner vi inte finns det viss risk att vi kommer få se oss passerade av både AIK och Elfsborg, men i så fall får jag väl hitta på något nytt.
Guldet ska hem till Imaginationland!
/ @johannerman
UPDATE: Jag ser nu, tio minuter efter att jag publicerat inlägget, att den gode Swedie gjort EXAKT samma iakttagelse som jag i Know your enemy-inlägget neden, publicerat pretty much samtidigt som jag själv satt och räknade. Han har ju FFS till och med gjort en likadan tabell (uträkningarna verkar stämma, by the way)! Här trodde man att man var speciell, men men, great minds och så vidare... Det är inte utan att man häpnar över sammanträffandet.