De senaste tre matcherna, räknar inte med cupen, har varit raka motsatsen mot vad det var under våren. Under våren rullade vi boll, skapade mycket och tappade poäng ändå. Mot Syrianska och Norrköping har det varit riktigt dåligt spel stundtals, trots det fyra poäng och två hållna nollor. Matchen mot Mjällby börjar vi riktigt bra och skapar också en hel del. Naturligtvis hjälpte Sobras tidiga mål att få spelarna att slappna av. Men trots mängder av skapade målchanser och tidig ledning så släpps Mjällby tillbaka in i matchen. Och det var knappast sin första målchans Mjällby kvitterade på, utan även MaIF hade haft ett gäng bra målchanser. Återigen en tappad ledning alltså.
Efter matchen gick jag igenom vad folk skrivit på twitter och på olika forum under matchen. Innan Mjällbys kvittering var det många som uttryckt sig som att vi hade gjort vår bästa match för året. Jag var långt ifrån lika övertygad. För spelet har sett bra ut även tidigare under säsongen men trots det slutat med poängtapp. Så när 1-1 målet kom var jag inte ens förvånad. Enda som dök upp i huvet var ”Jaha, då var det dags igen”. Att det dessutom var Pär Ericsson som gjorde målet var ju inte heller det direkt förvånande.
Som tur var hade Sobralense vaknat på rätt sida och gjorde sin överlägset bästa match i den blåvita tröjan. Första målet är ett behärskat avslut efter framnick av Hysén. Något taffligt försvarsspel kan jag tycka. Bollen ska helt enkelt inte gå fram, samtidigt går det så pass fort att det kan vara svårt att hinna reagera. Kvitteringen är även det ett bra avslut, men också här halvtaskigt förvarsspel. Ericsson glöms bort och får stå helt omarkerad i straffområdet och tajma in bollbanan och bara trycka till bollen. När Pär har gjort sitt mål väljer han att inte fira. Något som jag tycker man ser allt oftare. Även om han givetvis är jublande glad så väljer han att visa respekt mot spelare, ledare och supportrar till den klubb han faktiskt tillhör.
Det som irriterar mig är att vi inte lyckas skapa någonting efter Mjällbys mål. Istället är det nästan närmare att Mjällby gör mål efter en läcker chip av El Kabir. När det så är fem minuter kvar så visar Farnerud sin rutin och väljer att gå på känsla istället för att gå på kraft som många andra hade gjort. En oerhörd lättnad givetvis när man fick se bollen gå in. När så Hysén blir neddragen i straffområdet och Sella säkert trycker in den var det oerhört skönt.
Cupmatchen kan man egentligen inte säga så mycket om. Som väntat så skiljde det en hel del mellan lagen. 9-0 hade utan några konstigheter varit ett par mål större, men Långholmens målvakt gjorde ett par bra räddningar. En eventuell startelva är svår att utläsa då Kjetil och Haglund var borta. Om enbart Kjetil varit borta, hade man då spelat med Haglund där? Eller hade man använt Dyre som mittback? Kan tycka att Azulay borde ha fått chansen även om det nu var en match där han inte hade haft nämnvärt mycket att göra. Hade det varit en allsvensk match hade nog Sella startat till höger istället för Joel. Den startelva jag vill se på söndag, om alla är hela är:
Dahlin
Emil – JJ – Kjetil – Dyre
Sella – Haglund – Farnerud – Tobbe
DMK – Sobra
Det känns som att den här elvan är ganska cementerad för tillfället. De positioner som kan diskuteras är egentligen bara Haglund/Gerzic och DMK/Söder. Resten känns faktiskt ganska givna. På kanterna finns det inte så jättemånga olika alternativ nu när Bärkroth gick sönder. Trodde verkligen på honom och trodde han kunde bli en positiv injektion under hösten. En lös broskbit och operation är det som väntar för Nicklas. Borta resten av säsongen. Tråkigt!
Kalmar borta på söndag alltså. En match som vi de senaste åren fått med oss ganska bra resultat ifrån. Senaste matchen var väl ingen match som går till historien som den bästa direkt. Vi har ledningen, som så många gånger den här säsongen, men tappar den efter en minsvepare från Alvbåges sida. Sådana misstag undviks HEMSKT GÄRNA på söndag…
Kalmar kommer från en period där man varit ganska mycket upp och ner, med 7-2 förlusten borta mot Helsingborg som absolut djupaste dalen. Bara en och en halv vecka tidigare hade man först slagit Young Boys på hemmaplan i Europa League kvalet och åkt upp till Råsunda och slagit AIK. Två segrar som visar på en oerhörd styrka. I returen mot Young Boys blev det förlust med 3-0, vilket inte var helt oväntat för att bara ett par dagar senare förlora med hela 7-2 mot Helsinborg. Man hade alltså 10-2 på två matcher. Knappast några smickrande siffror.
Senaste matchen var i svenska cupen även för Kalmar. Där besegrade man FC Gute från division 2 med 4-0. Likt många andra allsvenska klubbar som spelat mot motståndare från lägre divisioner ställde man upp med ett närmast ordinarie lag. Men som alltid när man möter sämre lag är det svårt att veta hur mycket en sådan match faktiskt ger.
UTROPSTECKNET En spelare som hypades inför säsongen var Sebastian Andersson. Förra säsongen var en stor del i att Ängelholm lyckades nå en kvalplats i superettan och det var flera allsvenska klubbar som var intresserade. Länge såg Andersson ut att hamna i Djurgården men valde till slut Kalmar. Tanken var att den här säsongen skulle bli hans stora genombrott. Men skador har satt stopp för anfallaren. Men efter EM-uppehållet verkar han ha vaknat till och visa upp de kvalitéer han besitter. Mål mot Young Boys och två i cupen senast. Dessutom har det börjat stämma mer och mer i spelet.
FRÅGETECKNET Hur har man återhämtat sig från förlusterna mot Young Boys och Helsinborg? Även om man nu vann i cupen så var det trots allt mot ett lag från en lägre division. Hur hårt tog de bägge storförlusterna på självförtroendet? Kommer man se segern i cupen som en vändpunkt? Ett annat frågetecken är givetvis om Henrik Rydström till slut fått tag på ett par shorts som inte är för små…