SMALL TALK. ”Joakim, snälla HÅLL I BOLLEN” var den absolut vanligaste tillrättavisningen mitt väldigt snälla barndomsjag fick i skolan. När de värsta busarna på mellanstadiet blev hämtade av polisen till förhör för att ha eldat upp en torr gräsmatta bakom skolan, eller fick ha långa samtal med rektorn när de snattat eller slagit någon med sin svindyra innebandyklubba, då gled jag tyst förbi i bakgrunden utan att någon la märke till mig. Jag var välkammad, blyg och nästan absurt väluppfostrad. Eller kanske snarare absurt tillrättavisad och rädd för auktoriteter. Men ändå så måste gympafröken bara några minuter in på lektionen blåsa högt i sin visselpipa och återigen höja rösten mot mig och - ”Joakim, GE MIG BOLLEN NU FÖR FAN om du inte kan hålla den stilla och gå och sätt dig på bänken när de andra värmer upp!”
Alltid alltid jag, det var så att jag kunde gråta, och det gjorde jag nog också, med ansiktet bortvänt så att inte Carro eller Josse skulle se. Samma sak hände varje vecka och jag kände mig lika förorättad varje gång. Det var ju inte jag, det var inte meningen, det var BOLLEN, den bara måste få studsa, det är bollen som lockar mig och snärjer mig till att göra fel. Jag vill inte, men det bara blir så. Dunk, dunk, dunk: det spelade ingen roll om det var en tennisboll eller en basketboll eller en volleyboll eller en fotboll. Dunk, dunk, dunk. ”JOAKIM!”
Anledningen till att jag inte kunde hålla i bollen ens efter sträng uppmaning, var givetvis att jag fortfarande var ett barn och som sådant hade svårt att hålla fokus under längre tidsperioder. Men sedan så var det verkligen något med bollen också. Jag hävdar fortfarande att det inte uteslutande var mitt fel, utan att jag agerande under dåligt inflytande från bollen. För den här märkliga dragningen till klotrunda ting har jag fortfarande, det finns någonting i dessa som får mig att agera irrationellt och spontant, utan eftertanke.
På vägen till jobbet i dag gick jag med skållande varmt kaffe i ena handen och en cigg i andra genom parken bakom Hagakyrkan och såg där tre barn som sparkade en opumpad boll mellan sig. När en av killarna får felträff och skjuter bollen med sin kardborredoja så den passerar några meter framför mig så måste jag till varje pris jaga ikapp den, trots balansakten det innebär att hålla en fortfarande full mugg kaffe utan att spilla. Och kaffet rann över handen när jag satte sulan på bollen, vände om och passade tillbaks den, med en liten liten skruv som tycktes imponera på killarna. Behovet att röra åtminstone lite vid bollen överskuggade allt annat. Behovet att känna sig lite delaktig i deras spel, låna lite av deras barnsliga entusiasm.
Så jag vill så här, ungefär fjorton år senare, försvara mig själv för mitt beteende under dessa gympalektioner på mellanstadiet. Man kan inte bestraffa någon som beter sig illa eller konstigt på grund av en boll, för bollen besitter en kraft och möjlighet till manipulation av förnuftet som ingen av oss begriper. Och även om brottet jag begick upprepade gånger nu troligtvis är preskriberat och glömt, så vill jag i alla fall uppmana andra till en lindrigare syn på den här typen av förseelser. Om ett vinglas krasar i golvet på efterfesten för att en gäst hittat en boll, snälla förlåt honom eller henne. Förr kunde man i vissa kulturer få straffet lindrat om brottet begåtts under fullmåne. Det anser jag vara fullt rimligt. För månen, ja den är ju också en boll.
