När det går dåligt har man inte råd med prestige

TANKEGÅNGAR. Det har varit en turbulent vecka för en blåvit själ. Efter den katastrofala insatsen nere i Trelleborg har det ropats, eller snarare krävts, att ett tränarbyte är nödvändigt i IFK Göteborg för att bryta den nedåtgående trend man är i just nu. Desperationen efter lösningar är så stor att det utmålas syndabockar till höger och vänster. Det verkar finnas lika många "måsteförändringar" som det finns supportrar och de ventileras högljutt på allahanda blåvita forum. Det var nästan att det "gottades" lite över den urusla första halvlek Blåvitt presterade i torsdags kväll. Ett nederlag där och förändringar skulle vara ett smärre måste.

Det är frustrerande. Det är frustrerande att se sitt lag spela dåligt. Det är frustrerande att känna att inget görs för att motverka att sitt lag spelar dåligt. Det är frustrerande att känna att allt som görs för att motverka att sitt lag spelar dåligt, görs för att bibehålla en modell som ingen längre tror på. Det är oerhört provocerande att känna att alla beslut som tas eller inte tas kring sitt lag görs av prestigeskäl.

Jag gillar att argumentera, att i goda vänners lag ventilera sina åsikter och bemöta varandras argument. Vad man argumenterar kring är av mindre intresse, utan det är själva argumentationen i sig som jag attraherar. I såna situationer tvingas man tänka till. I bästa fall vidgas ens vyer och antingen ändrar man ståndpunkt eller också blir man än mer övertygad om var man står. Vad jag däremot har märkt är att när argumentationen blir alltför hätsk så övergår åsiktsbytet till ett rent skyttegravskrig. Man gräver ner sig i sin egen ståndpunkt och vägrar ta till sig vad motparten säger - oavsett vad han säger. Så man stänger av hjärnan och håller benhårt fast vid sin ståndpunkt, fastän att man kanske inte ens är övertygad om att man tycker att man har rätt - att verkligheten kanske inte riktigt överensstämmer med det man påstår. Man skall helt enkelt inte låta motparten "vinna" genom att erkänna sitt eget tillkortakommande. Av ren och skär prestige.

Tyvärr verkar just "prestige" vara nyckelordet som styr IFK Göteborg för närvarande. Av ren princip skall man spela med fyra backar, två defensiva mittfältare, två yttrar, en offensiv mittfältare och en forward. Det spelar ingen roll att verkligheten inte riktigt tillåter uppställningen och att man inte riktigt har spelarmaterialet för att fylla rollerna, utan spelmodellen är fastslagen och inhuggen i Kamratstenen och därför måste truppen anpassa sig därefter. Vem som får rollen som offensiv mittfältare skiftar oavbrutet och när alla nuvarande kontraktburna spelare misslyckats med uppgiften värvas en ny spelare in för rollen. För rollen skall man ju ha. Det har man ju bestämt för länge sen. Dessutom så kan man inte visa att man har haft fel genom att helt plötsligt ändra sig bara för att alla andra tycker att man borde ändra. Så därför behåller man sitt spelsätt och hoppas att man når framgång med den bara för att visa "de jävlarna" att man hade rätt hela tiden. Av prestigeskäl.

Jag känner mig ledsen över att känna att prestigen på Kamratgården överskuggar förnuftet för tillfället. Min önskan är att man inför varje säsong, eller match för den delen, såg på vilka spelare man har till förfogande, ser till vilka spetsegenskaper varje specifik spelare besitter och sen bygger en spelmodell därefter. Jag önskar att frågan "Hur får jag ut mest ur denna truppen?" skulle väga tyngre än "Hur får jag denna truppen att spela 4-5-1?". Jag tror inte det är så nu, utan man är så fast i sitt eget tänkande att alla andra alternativ är otänkbara. Av prestigeskäl.

Jag har förståelse för att man har en idé över hur man vill att IFK Göteborg skall spela. Men att man trots upprepade försök att värva in scoutade spelare för mångmiljonbelopp utan att lyckas besätta rollerna i sin uppställning. Att man då inte kan tänka sig att tänka om och anpassa kartan efter verkligheten, det kan jag aldrig ha förståelse för. Det får mig att känna igen mig själv när min argumentation gått i stå och jag vägrar erkänna att jag kanske har fel - allt för nån jävla prestige skull!