Tobbe Hysén: "Vi tycker så jävla synd om oss själva"

INIFRÅN BLÅVITT. Jaha, vad ska jag skriva efter den här premiären? Vi kan väl börja med det som alla diskuterade efter matchen, Kalles röda kort. Domarens insats hamnar ju i fokus, som vanligt höll jag på att säga, men jag ska i alla fall försöka att vara lite nyanserad.

Man kan tycka vad man vill om Kalles röda kort. Jag ser folk som skriver att det bara var domarens fel att vi förlorade, vilket givetvis är fel. Samtidigt ser jag att andra skriver att vi hade förlorat ändå, vilket även det är fel givetvis för svaret på sådana hypotetiska utgångar vet vi inte. Till sist finns det de som säger att vi bara skyller på domaren och att vi var för dåliga ändå. Alltså till det kan ju inte säga "ni har fel", det är ju upp till var och en att tycka...

Jag tycker att vi kunde spelat bättre. Örebro gör det bra i första halvlek och vi är inte riktigt så aggressiva som vi vill vara. Jag anser även att vi kommer ut i andra halvlek och börjar bättre än Örebro, det har Sixten Boström också erkänt. Så var går då gränsen? När får man anse att domarens beslut avgör hur matchen ska se ut? Notera att jag inte skriver "avgörs", utan hur matchen ska se ut. Jag anser att två tveksamma gula kort, som blir till ett rött, bestämmer en ganska stor del av hur matchbilden ska se ut. Återigen, matchen avgörs inte när Kalle blir utvisad, den avgörs när domaren blåser för slutsignal. Men förutsättningarna ändras ganska drastiskt.

Jag har suttit och funderat på allt och inget i min ensamhet. Efter en tids tänkande kom jag fram till att vi har en jävla oflax. Men strax därpå kommer jag på mig själv: "Nej, det har vi fan inte." Tur är något man förtjänar och kanske förtjänar vi helt enkelt inte mer tur än vad vi har just nu.

Men då börjar jag givetvis fundera på varför det är så?
Och på den frågan hittar jag bara ett svar.
För att vi alla tycker så jävla synd om oss själva.

Jag har läst en massa forum, bloggkommentarsfält och chattar med åsikter om Blåvitt sedan jag kom hit 2007. Den läsningen är mitt sätt att jobba på och det kommer jag fortsätta med. Men intrycket är att vi alla tycker jävligt synd om oss själva och är så jävla negativa. Sedan guldet 2007, som IFK Göteborg förtjänade så väl, har atmosfären runt föreningen och laget varit väldigt positiv. Under åren 2007 till och med sista matchen 2009 var allting väldigt uppåt och att det inte fanns nån anledning till att känna sig negativ.

Det jag undrar nu är: Vart tog den atmosfären vägen?

Jag vet att vi inte presterat så bra som ni fans förtjänar. Jag vet att vi kan mycket bättre. Kan vi det? Det tro fan att vi kan! Vi har väl inte blivit en dussinklubb bara för att vi har en lite jobbigare peruod just nu? Vi är för fan IFK Göteborg, finaste klubben i Sverige, om inte världen. Vi håller ihop. Kamraterna från Götet, Bebbens lag.

Jag är också supporter, jag vet hur jävla jobbigt det är när det inte går bra för laget i ens hjärta. Jag har för fan varit med genom åren när det gnällts och hojtats om nya tränare, fel laguppställning och så vidare. Men en sak kan jag tala om för er, nu när jag fått förmånen att spela i världens bästa förening, jag ger mig aldrig! Jag kommer med en dåres envishet hävda att vi kan mycket bättre än det vi presterat den senaste tiden.

Samtidigt förstår jag folks reaktioner. Dessa reaktioner driver mig till att vilja prestera bättre. Jag älskar Sagan om Ringen, så jag gör en parallell till trilogin när jag säger: Vi har tappat våran hemmaborg, fienden har lyckats spräcka muren vid Helms Klyfta, vi är inte längre oslagbara.
Det som en gång var våran säkraste plats, har blivit nåt som alla kan ta del av.

Vi kan ge upp och lägga oss platt. Eller så slåss vi utav bara helvete.
Med start nu på söndag, på Rambergsvallen!

Med kamratliga hälsningar inifrån Blåvitt, er nummer 7