Inifrån Blåvitt: Gönels J-lagsrapport från planen!

INIFRÅN BLÅVITT. Vanligtvis bloggar Tobias Hysén under den här kategorin här på BaraBen.com. Men i dag gör vi ett undantag och välkomnar ett gästinlägg från Ilhan Gönel som spelar i Blåvitts juniortrupp. Här är hans berättelse om gårdagskvällens ödesmatch i J19-serien mot serieledarna Torslanda.

Det blev otroligt dramatiskt på Torslandavallen i går kväll. Vi gick in i halvtidsvila med en 1-2 ledning efter mål av Jesper Brandt och Björn Linde. Den förstnämnda med en iskall och distinkt straff i högra hörnet och den sistnämnda med ett riktigt kyligt friläge.

I andra halvlek utökade vi till 1-3 genom Sebastian Stenqvist efter en fin hörna ifrån vänsterfotade Max Hulth. Därefter reducerade Torslanda och började hungrigt jaga efter ett kvitteringsmål. Jag hade en dispyt med min tränare på bänken men kom efter många om och men in som anfallare med 10-15 minuter kvar att spela.
Hur arg och irriterad jag än var på min tränare så gick jag ändå in med inställningen att kriga och kämpa för mina bröder på planen, mitt lag.

Med tanke på ställningen och matchbilden var det bara för mig att gå in och kötta samt att försöka vinna dueller och frisparkar. Vi försvarade oss bra och såg ut att gå mot en trepoängare. Men med mindre än fyra minuter kvar av ordinarie speltid hände det som inte fick hända. Ett något turligt inspel från höger skar igenom vårt försvar och en bredsida senare låg bollen, via vår målvakt Mathias Holmström, i nätet. Hemmapublikens jubel kändes som knivar i öronen.

Just i det ögonblicket ville jag bara sätta mig ned och gråta. Det var verkligen inte första gången vi släppte in ett ödesdigert mål i slutminutrarna. Jag kan tänka mig att många av de andra spelarna kände likadant. Det måste på något sätt kännas värre för dom som spelat och slitit hela matchen än för mig som gjorde ett inhopp.

Direkt efter avspel startade vi i ren desperation ett anfall som så småningom ledde till hörna. Vi lyckades få ett visst tryck på dem men vi visste samtidigt att slutsignalen bara var några rensningar bort. Jag måste i ärlighetens namn medge att jag inte trodde på att vi skulle lyckas göra ett mål till. Men hoppet fanns där.

Hur som helst så ledde hörnan som Jesper och Björn jobbade fram från vår vänsterkant, fram till en tilltrasslad situation där bollen till slut hamnade framför fötterna på Emil Calizaya mitt i straffområdet...

... som smällde upp den i nättaket! Några sekunder senare stod hela laget i något som måste ha liknat en ring av spelare som kramades i ren eufori. Vi kastade ned varandra på marken för att få tiden att gå och bildade en hög av total glädje, lättnad och kärlek på samma gång. Ordet "underbart" är en för mild beskrivning av hur skönt det kändes. Slutsignalen lät som den ljuvligaste av sånger.

I går kväll påmindes jag om varför jag en gång blev, och än i dag är, förälskad i den här sporten.
Fotboll är vackert.

Med kamratliga hälsningar, inifrån Blåvitt
/Ilhan Gönel