Det var just en sådan match...

MATCHTANKAR. Efter drygt ett dygn har jag lyckats smälta säsongens första hemmamatch, och förhoppningsvis säsongens enda hemmaförlust. När jag klev av spårvagnen vid centralen och flöt in i en flod av blåvita människor på väg mot arenan infann sig en skön känsla. När jag närmade mig Gamla Ullevi och såg ljuset från arenan och hörde att klacken redan satt igång, ja först då insåg jag att säsongen äntligen kört igång. Jag kände hur mycket jag längtat efter den här match, två timmar senare undrade jag varför!

Med risk för att upprepa vad tidigare skribenter skrivit, så skriver jag det igen: Gårdagens resultat var otroligt orättvist och missvisande. Jag vet inte säkert, men förmodar, att Ida var rätt bitter när hon skrev sin matchanalys igår kväll. För visst var det en mindre angenäm känsla att förlora hemmapremiären, men att spelarna på planen inte visade vilja att vinna, det tycker jag är att gå lite väl långt.

Trots förlust tycker jag att IFK gör en helt okej match. Bortsett från en mindre svacka i andra halvlek är det IFK som håller i taktpinnen, även om spelet på vänsterkanten hade mer att önska. Att Häcken gör mål på en hörna är inte ett dugg förvånande, och att de fick in målet kändes faktiskt inte oväntat. För det var just en sådan match, där ena laget radar upp chanser, men missar och missar. Och det andra laget får en fast situation som resulterar i ett sketmål.

Mina tankar när målet kom går att sammanfatta i ett enda ord: Typiskt!

Matchen bjöd på allt utom det man faktiskt kommer dit för att se, att laget gör mål. Jag tycker att det det fanns två spelare som gjorde det lite bättre än de andra igår. Sella och Kalle. Sella serverade klockrena inlägg gång på gång och Kalle gjorde knappt ett fel på hela matchen. På samma sätt som det fanns två spelare som gjorde det lite bättre fanns det två spelare som gjorde det lite sämre. Ragnars straffmiss måste satt sig i huvudet, för igår kände jag inte igen honom, och frågan är om det inte smittade av sig på en annan Islänning, Elmar. Det var långt ifrån Islänningarnas dag igår, men så är det ibland. Det enda som känns skönt med det är min övertygelse om att det var en engångsgrej, och att de kommer igen nästa match!

När jag går och lägger mig om en stund känns det väldigt skönt att det är 28 omgångar kvar. Jag tänkte skriva att vi ska glömma den här matchen, men det ska vi inte. Vi ska glömma det där målet, och ta med oss det positiva från gårdagens match. Gör vi det det och packar med ett förbättrat spel på vänsterkanten när vi åker till Olympia nästa vecka, Då tar vi med oss tre poäng tillbaka hem. Den saken är säker!