En historia utan slut

KRÖNIKA. Jag tänkte på det där med tid idag. Jag befann mig på en spårvagn vars främsta dörr hade blivit kaputt någonstans mellan Allhelgonakyrkan och SKF; vid varenda stopp fick den stackars chauffören – en man runt de fyrtiofem med älskvärt utseende och en svettpärla i pannan – öppna sin lilla dörr och gå ut bland passagerarna. De stod så gott som alla nervösa och skakade av och an på ett besvärat sätt, likt Mats Härd som från det onda imperiets hustak i Stampen just hade bevittnat Selakovic trycka dit den i nittiotredje.

Väntan och smärta är i stort sett samma sak; sen kan det handla om väntan på ett guld eller väntan på att få gå in till rektorn och förklara varför klass 3A:s lektion avbröts av att det kom in en fotboll genom fönstret (rektorer brukar för övrigt inte acceptera förklaringen att mittbackar inte behöver sikta så bra). Sekunder kan vara smärtsamt långsamma; att ett liv av enbart kyssar hade tyckts över på en kvart är ingenting som tröstar mig.

Med detta sagt så hade jag däremot önskat att jag hade vett att uppskatta resan mer än blott målet; speciellt med tanke på att det för oss människors räkning finns ett slutgiltigt sådant. Krocken mellan ett medvetande som vill vara evigt och en värld som är förgänglig är aldrig vacker och sker alltid i högre fart än vad en partysugen Dulee Johnson hade kunnat åstadkomma bakom ratten på en Lamborghini. Den franska nobelpristagaren Albert Camus funderade över detta; han är värd att nämna på grund av att han betraktade fotbollen som kanske den bästa skolan han någonsin gått i.

Och visst kan man lära oerhört mycket om livet av fotbollen; alla beståndsdelar finns där. Kärlek när Hjálmar gör sitt årliga frisparksmål på en halvmils avstånd. En vägg av hat som alla som satt en fot i Solna har känt av. Politik och konkurrens; om än att en match kan sluta oavgjort så finns det bara en vinnare när serien tar slut. Läxan att om en framgång inte återinvesteras i framtiden är den värd ingenting; för plötsligt spelar lagets stjärnor någon annanstans medan resterna hamnar på parkbänken utanför Hagabion och får spela sina stormatcher på Valhalla.

Goda delar av livet; allt som kan uppnås tillsammans; finns där sida vid sida med dåliga delar av livet såsom våld. En del saker är svåra att förstå - att misstänkta våldtäktsmäns foton maskeras i samma tidning som utan att ens reflektera hänger ut misstänkta huliganer. Annat kommer till en första gången man håller i en boll. I gymnasiet hade jag tid att äta mig lönnfet på kokosbollar, flörta och rita otaliga karikatyrer; på gamlas läktare var alltid detta helt uteslutet; kanske är det bäst att inte försöka lista ut var man lärde sig mest.

En av de mer berömda sakerna som sagts om fotbollen är att den är större än livet självt. Här är det lätt att återigen tänka på tid; för på den punkten skiljer sig livet och fotbollen åt. Fotbollen är evig; istället för att röra sig från barn och vagga till åldring och grav så går den snarast runt i en cirkel. I november så står och faller majoriteten av detta lands supportrar med den bittra klichén ”nästa år, då jävlar...”. Sporten i sig, och lagen som tävlar, lever ett evigt liv vid sidan av tiden som vi känner den. Jag älskar att vara en del av det där. Det finns alltid en smula hopp, till och med när man med krossat hjärta kravlar sig ut från sektion G medan den värsta råttrelaterade katastrofen sedan böldpesten spelas upp framför ens ögon.

Den enda synd man egentligen kan begå är att nedvärdera resan, på grund av ett mål som redan är passerat. Meursault reflekterar över sin resa först när han står inför giljotinen; en fotbollsdåre förstår samma sak varje försäsong. I år skall jag därför göra mitt yttersta för att njuta av varje snöplågad vänskapsmatch.

Det ligger nära till hands att citera vår eminenta inmarschlåt här: ”snart skiner Poseidon och blåvitt står kvar”; alla berörda vet ju vad det betyder. Säsongen 2010 kommer med vårsolen och den första av havets ljumma vindar; 2010 är vårt år. Låt oss inte missa en sekund av det.