Oroväckande blekt i Blåvitts anfall

FRANKIE FREESTYLE. Två halvlekars premiärfotboll var allt som behövdes för att döda årets försäsongsstress. Men halvlekarna var vitt skilda och rätt märkliga. Allt stod inte rätt till, än.

Första halvlek inleddes med ett jätteläge för Helsingborg. De satte an tonen på ett oroväckande vis och stressade säkert upp duon Rehn/Olsson en hel del. Men Blåvitt växte snabbt in i den allsvenska kostymen, tog över initiativet och viftade med taktpinnen. IFK Göteborg vinner bollinnehavet rätt stort och visade prov på ett imponerande mittfältsspel. Gustav Svensson löpte som en Kenyan på GHB och Wernbloom vässade armbågarna på precis rätt sätt.

Men målchanserna uteblev.

När Helsingborg gör sitt ledningsmål på en feldömd straff förlorar Blåvitt initiativet i matchen. Det så klassiska psykologiska målet kom strax före pausvilan och satte en liten negativ tanke i spelarnas hjärnor. För när grabbarna steg ut på plan efter paus var det en helt annan match. Tempot ökade nu stegvis och Helsingborg förde plötsligt matchen. Här försvann första halvleks "giganter" Bjärsmyr, Wernbloom och Svensson allt mer in i en dimma av långsamma beslut och flertouchfotboll samtidigt som Helsingborg tilläts skapa flera effektiva omställningsanfall.

Med handen på hjärtat är det smått fantastiskt att skåningarna inte lyckas sätta dit en eller ett par ytterligare bollar bakom Kim Christensen. Endast en usel skärpa i avsluten förhindrade detta. Henrik Larsson visade prov på en otäck sida som är signifikativ för klasspelare. Han var under långa perioder helt osynlig, men när det väl gällde blixtrade han till med enkla klack-, snettinåtbakåt- och öppnande passningar. Utan att förta sig blev han den som skapade självförtroende för sitt lag och orsakade stundtals hönsgården i vårt försvar.

Blåvitt där emot hade stora problem i andra halvlek. Redan tidigt började längre passningar slås mot en ensamt löpande Robin Söder. Allt för tidigt, allt för stressat. När Hysén med något undantag inte fick igång löpningarna på sin kant gavs Selakovic mer bolltid. Detta tack vare en energiskt löpande Erik Lund som påminde om Adam Johansson i dennes bästa stunder. Rusher, växlingsspel, offensivlusta. Men Selakovic hade en riktig skitmatch där ingenting gick hans väg. Trots det positiva, initiativet, så var det skott långt över, missade skottlägen, för sena passningar som ledde till offside och dålig timing. Det var helt enkelt inte Sellas dag igår.

Adam Johansson är i dag landslagsman på vänsterbacksplatsen, så det är svårt att argumentera mot valet av honom före Hjalmar Jonsson. Ändå märktes det tydligt att vi inte hade någon vänsterfot på den positionen, då Adam ofta tvingas stanna upp eller slå svåra passningar med högern, då hans vänster inte är av samma kvalité. Här blir det även ett visst glapp upp till Tobias Hysén, då Adam har enklare att ta ett litet steg inåt för att hitta passningsvägar med sin högerfot. Där saknades rätt flyt längs kanten, det flyt vi stundtals kände på högersidan. Högerflanken var i andra halvlek vår konstruktiva sida, men tyvärr saknades det ett och annat i de avgörande lägen som uppstod.

Jag tycker att det är hedersamt av domaren Jonas Ericsson att erkänna sitt misstag vid straffsituationen. Men jag är ändå övertygad om att han inte hade blåst om spelaren som sköt hade hetat Thomas Olsson eller Adam Johansson. Henrik Larsson har ett, oftast omedvetet, extra stöd från etablissemanget. Hans blickar mot domaren gav HIF straffen, sådan är tyvärr fotbollen.

Faktum är att vi hade svårt att komma till skarpa avslut genom hela matchen. Bortsett från på fasta situationer (vad hade HIF för tokig försvarsidé på fasta?), där vi fick flera lägen, fick laget till största del förlita sig på att Pontus Wernbloom kunde bryta sig in i boxen. Detta gav oss ett lite väl stereotypt och lättläst spel på den sista tredjedelen av planen. Tanken är att yttrarna skall komma med mer i spelet och i anfallsposition bilda ett 4-3-3 liknande anfall, som till och med kan bli ett 4-1-5 formerat anfall, med Gustav Svensson släpande bakom en linje av anfallare. Men detta förutsätter även att spelarna tar sig upp i boxen och att vi vårdar bollen i egen uppspelsfas. Här har vi rätt mycket kvar till en optimal situation just nu.

Nu var detta säsongens första match, på bortaplan, mot ett förväntat topplag. Så förlusten i sig är absolut inget katastrofalt. Alla lag får räkna med förluster. Dock är det de små detaljerna som inte känns hundraprocentiga ännu - som vi bör fokusera på. Allt i ett försök att inte hacka för mycket med den nya lagmaskinen, med det "nya" spelsystemet. Det får inte gå för länge förrän vi börjar leverera. Robin Söder får inte stå ensam i våra anfall i allt för många allsvenska omgångar. Då blir försprånget till toppkonkurrenterna för stort.