Barcelona dag tre: "Sisten upp är en AIK:are"

BARCA 09. Klockan var 06.15 när mobilen ringde till i morse. Löpning med Hellberg och Mild stod på programmet. 25 minuter genom bergen innan man var framme i receptionen på El Montanya. Väl där möter Hellberg upp och visst har fystränaren redan varit ute och sprungit när klockan börjar närma sig sju. Mild kommer ner punktligt och det bär iväg längst med kullarna i soluppgången.

Lite nervös är man i det här laget, när man inte ägnat senaste tio åren åt att vara i fysisk topptrim som Hellberg, eller när man inte sprungit biiptest sönder och samman som Mild. Hellberg gick dock ut ganska lugnt och jag och Håkan hängde på utan problem. Jag ville försäkra mig om att ligga framför Håkan för att ha koll när rycket skulle komma. Något ryck blev det dock inte tal om på ett tag. Upp och ner bar det genom backarna och ut på grusvägar där vi till slut tvingades vända när en gäng galna hundar började skälla. Hellberg hade tydligen blivit jagad av hundar på sin tidiga runda i morse och det märktes att han blev lite darrig i benen när rabiesbestarna satte igång att skälla.


Till slut så började vi närma oss receptionen igen efter vad som kändes som en halv evighet. Nu började åtminstone mina krafter tryta. Då utbrister Hellberg ”siste man upp är en AIK:are”, och sätter sedan världens fart sista biten. Vem vill vara en AIK:are tänker jag och lägger mina absolut sista krafter på att trycka förbi Mild med en liten rusch. Problemet här är bara att det är 200 meter kvar och när Håkan driver förbi och flinar ”jaså, du utmanar?” då känner jag att det är kört. Jag har bränt mina sista krafter, jag har gjort en Brink. Jag gick för tidigt helt enkelt.

Till sist stapplar jag upp till receptionen men får trots allt beröm för min löpning. ”Jag ska säga till Niclas Carlsson”, säger Hellberg då. ”Vadå då”, undrar jag. ”Så får han fixa en tröja till dig”.