Kontrasten

KRÖNIKA Den femte november satt man där, längst bort på Gamla Ullevis östra läktare för att bevittna en totalt betydelselös sista match i 2006 års allsvenska mellan IFK Göteborg och Halmstad. Bakom oss hade vi en turbulent säsong med spaltmeter av negativ publicitet i tidningarna, en tränare som hastigt och lustigt försvunnit från klubben och en dröm om toppstrid som grusats rejält sedan Blåvitt rasat ihop som ett korthus i de sista omgångarna. Tre raka förluster och nio insläppta mål föregick denna match, bland annat den förnedrande 4-0 förlusten borta mot AIK. Trots det hade 4580 tappra änglar tagit sig till den här matchen. Kanske för att se den absolut sista match som någonsin skulle spelas på den klassiska arenan. Kanske för att det var sista chansen att se Blåvitt spela boll på många månader. Eller kanske bara för att man hoppades på en värdig avslutning.

Planen var usel, vädret gråtungt och matchen var lika intetsägande som Patrick Ekwall. Det enda jag minns är den lilla manifestationen på läktaren och att spelarna tackade supportrarna för säsongen genom att kasta ut sina tröjor bland de få som ändå dykt upp. Ändå satt vi där för sista gången. Lite bittra, kanske. En åttondeplats är aldrig något att vara nöjd med. I alla fall inte om man är blåvit. Till råga på allt skulle ett gulsvart lag bli svenska mästare den här eftermiddagen. Och visst önskade vi att det var vi som var med där uppe och kämpade om den ädlaste medaljen. Redan då började vi planera köp av årskort inför nästa säsong och det snackades bortaresor. Framför hägrade en ny, oviss säsong. Långt där borta.

Knappt ett år senare satt man där på Nya Ullevi. Kontrasten kan knappast ha varit större. 41471 åskådare hade tagit sig till Ullevi för att se IFK Göteborg kämpa ner det enda som stod mellan dem och ett artonde guld: Trelleborgs FF. Fyra raka vinster utan insläppt mål föregick denna match, bland annat en lika märklig som underbar 1-0 vinst borta mot AIK. Nervositeten som dämpats med öl under eftermiddagen släppte när vi vrålande, studsande och kramandes firade Thomas Olssons mål i sjunde minuten. Explosionen var total. Kontrasten var total. Orsakerna till denna fantastiska kontrast är lika många som hjältarna. Och dem skall jag inte gå in på här. Men en sak blir jag aldrig trött på att konstatera: Äntligen är vi mästare igen!