Motpoler

ÖDET Det finns tydligen ett gäng indianer i stan som engagerar en fruktansvärt massa folk när de halkar runt på fryst vatten iförda suspensoarer och tandskydd. De bankar med klubbor efter något som ser ut som en svart snusdosa. De rör sig i flock, känns lättast igen på deras ärrade ansikten, förkärlek för att spara ut nackhår och skäggväxt, samt på rinnande lössnus under läppen. Vill man vara säker på att få se ett äkta exemplar bör man bege sig till närmaste tandläkarklinik. Det är nämligen där de brukar hänga när de inte tar hutlöst betalt för att visa upp sig i en bunker med nedsjunket tak som brukade vara orange.

Just nu går det jävligt dåligt för Frölunda. Som idrottsintresserad göteborgare kanske man tycker att detta är tämligen trist. Det tycker inte jag. De senaste åren har det nämligen gått onödigt bra för Indianerna. Det har lockat publiken, pengarna, ja det mesta. Under samma period kan Blåvitt stoltsera med ett kvaldrama mot Västra Frölunda, skattebrott och mindre smickrande slutplaceringar i allsvenskan.

Men hur var det innan då? Jo, Blåvitt var stadens adelsmärke. UEFA-cuptitlar, kvartsfinaler och semifinaler i Europacupen, triumfer i Champions League, SM guld, allt radades upp. Frölunda var ett pissgäng, som på sin höjd lyckades ta sig vidare till slutspelets första omgång. Sen började det gå bra för Frölunda - och dåligt för Blåvitt. Blåvitt vann SM-guld 1996. Samma år lyckades Indianerna ta sig till SM-final för att få däng av ett gäng norrlänningar. Sedan vet vi ju hur det har gått sen dess.

Frölunda Indians och IFK Göteborg fungerar alltså ungefär som två ungar på en gungbräda. Om den ena är för tjock och tung flyger den andra upp i höjden. Och han kommer att stanna där uppe tills den tjocke har trimmat till sig, eller tills han själv har blivit ännu fetare. Då börjar han sjunka, och det är dags för den andra parten att sprätta högst upp i topp.

Ju sämre det går för Frölunda Indians, ju bättre kommer det gå för IFK Göteborg.