ALLSVENSK FOTBOLL Ibland önskar man att allt vore en enda lång dröm. Att man en morgon vaknade och kunde konstatera att datumet var våren 1994. Thomas Ravelli skulle under en kritisk mediestorm gå från allsvensk syndabock till hela Sveriges hjälte. Blåvitt skulle gå från kräftgång i Allsvenskan till guldmarsch på hösten, med inte mindre än sju bronsmedaljörer i truppen. Man önskar att man var kvar i Champions League och kunde njuta av Jesper Blomqvists räder mot Barcelona och Manchester United den kommande vintern.
Man önskar att man bara hade haft en lång och dimmig dröm sedan dess. En hemsk dröm om andraplatsen i Svenska Cupen, andraplatsen i Royal League och andraplatsen i Allsvenskan. Att man kunde vakna upp och stolt kunna titulera sig svensk mästare. År efter år.
Men verkligheten har kommit ikapp oss drömmare och inte nog med det. Verkligheten har kört över hela fotbollssverige. För till skillnad från 1994 så kan man numer inte förlora två matcher i rad utan att begrepp som "skandal", "kris" och "avhopp" finns på var mans läppar.
Då var det lugnare, vi spelade en skitmatch på bortaplan mot Bajen (som på den tiden skulle vara tre säkra poäng) och kryssade bara. Men ingen krävde några skalper från mästarlaget. 1993 års säsong vanns av ett målsnålt Blåvitt där Patrik Bengtsson härjade på vänsterkanten. Jesper Blomqvist var ny i föreningen och fick bara göra ett par matcher i slutet av säsongen. Linkan-Tjalle-Rehn-Bengtsson hade under hela året utgjort mittfältsstommen i 1993 års guldgäng. Men till 1994 var det dags för den charmige norrlänningen som hette Jesper att slå igenom ordentligt.
Han spelade allt för oftast med för långa ärmar, manchetter på ärmarna som han höll händerna kring när de inte fladdrade fritt för vinden. Grabben från Tavelsjö slog dem alla på fingrarna, de stora stjärnorna. Henke Larsson som med dunder och brak hade gjort entré i Svensk fotboll. (Vem minns inte hur Ravelli och Nisse skällde ut rasta-Henke på Gamla Ullevi den där underbara sommarmatchen 1993) Henke öste även in mål under upptakten till 1994, 16 fullträffar hann han med under -93. Men det är inte honom och HIF man minns när årets summeras. Bortsett från VM-bronset så är det är ångloket Blåvitt och ytrvädret Jeppe Blomqvist som dundrade fram respektlöst på vår vänsterflank.
Jesper hann på sina 24 matcher göra 8 mål, något som kan jämföras med Micke Martins 13 och Erlings 9 mål som forwards under det året. Dessa två herrar var även de enda som satte fler baljor en Jeppe under säsongen 1994.
Vi minns alla när Thomas Ravelli nästan tappade bollen när han gjorde sin obligatoriska "bollen-bakom-ryggen-snurr" hemma mot Örebro. Hjärtat i halsgropen för de flesta av oss. Men vi minns även vilken passion och glöd han spelade med, när han kom hem från VM så hade vår stormålvakt växt till en första klassens världsmålvakt och det syntes i varenda rörelse "Ravvan" tog.
1994 års mest frekvent spelande lag var följande, med antal matcher och mål i parantes:
-------------------------T. Ravelli (26)------------------------------
J. Olsson (19)- M. Nilsson (26, 1)- J. Björklund (22)- P. Kåmark (22)
S. Lindqvist (25, 4)- S. Rehn (24, 4)- Steff (14, 5)- J. Blomqvist (24, 8)
----------M. Martinsson (23, 13)- M. Erlingmark (25, 9)-------------
Magnus Gustavsson, senare Gais bästa spelare under många år var en av de mer frekventa avlösarna till Steff här och lirade 6 matcher och gjorde 2 mål. Erik Wahlstedt och Thomas Andersson spelade även en hel del matcher under året.
HIF vann publikligan precis som året innan (1993 snittade HIF 10 081), med i snitt 8 337. Årets mest välbesökta match var dock guldmatchen nere i Malmö. Detta när över 4500 Göteborgare hade rest ner till Skåne för att hylla våra änglar som i kamp med Örebro slogs om guldet. Matchen nere i Malmö besöktes av för tidpunkten smått fenomenala 25 531 personer. Jag var själv på plats på min första bortamatch och kan inte annat än att säga att känslan var magisk när sången ekade ut från den blåvita läktaren. "Vi som é från Gôteborg- åååker aldrig hem med sorg, vi som é från Gôteborg! Hej hej hej!"
Så har det fantastiska segeråret 1994 något gemensamt med årets VM-år? Det var ett VM-år precis som i år, det var ett HIF där Henke Larsson dominerade snacket under vintern, Ölme var med i den Blåvita truppen även då, Blåvitt hade gjort en bra säsong även året innan, Mattias Jonson spelade i Allsvenskan, då Örebro och nu med DIF. Örebro var mycket på grund av att Mattias Jonsson gjorde 14 mål under 1994 med och slogs med Blåvitt om guldet. Men vi vann med två poäng till slut.
Precis som vi kommer att göra 2006.
Alla tecken pekar mot ett Blåvitt SM-guld.
ja vilka svunna underbara tider. jag önskar att jag hade varit där på stadion...
SvaraRaderaDet var sannerligen ett underbart år. Lite rättelse när det gäller startelvan bara. Spelarna hade snarare de här positionerna det året:
SvaraRaderaRavelli,
Kåmark, Jonas, Jocke B, Nisse,
Micke Martin, Linkan, Rehn, Jeppe,
Erling, Steff
Ja man kan vaska om en hel del då Linkan spelade både på högerkanten och i mitten det året och Steff både i anfallet och mittfältet.
SvaraRaderaMen Micke Martin spelade faktiskt klart fler matcher på topp än till höger, där står jag på mig.
Sen är det egentligen hugget som stucket om man ska ha med Steff egentligen eftersom jag utgick från antal matcher när jag slängde in gubbarna och Thomas Andersson faktiskt lirade 19 matcher, ett antal fler än Steff...
SvaraRaderaSicka gubbar! Trots att jag bara var 10 år 94 så kommer jag ihåg varenda VM-match och har bra koll på Blåvitt. Fick väl gå med farsan på 2-3 matcher per år eller nått. Jag klippte alltid ut allt om IFK i tidningarna och sparade... Så man har hyfsad koll på gubbarna. Fast då trodde man inte att ens största idol, Jesper, ungefär 10 år senare skulle sälja sig till Djurgården...
SvaraRaderaVar jag som skrev messerschmidt-inlägget. Är inte helt haj på det här bloggkommenterandet...
SvaraRaderaJag vidhåller också att Micke Martin var på högerkanten större delen av säsongen. Konsulterade jubileumsboken som bekräftar att han spelade 18 matcher till höger, 3 till vänster och 2 i anfallet. Steff gjorde alla sina matcher på topp. Han klev inte ner på mitten på riktigt allvar förrän 1997.
Sen tycker jag du gör rätt som tar med Steff istället för Thomas "Nol". Steff gjorde trots allt fler matcher från start.
Att Thomas Andersson (Hvenfeldt) gjorde 17 europacupmatcher för oss är för övrigt det yttersta beviset för hur jävla bra vi var och hur många vi faktiskt spelade...
Bäste spelare det året var ju ändå Erra. Spelade 1 hel match på hela året och gjorde 3 mål... Ett hattrick i domedagsvädret i premiären mot Trelleborg. Nästa match slet han av korsbandet...
SvaraRaderafår ryrsningar när jag minns tillbaka första matchen man gik utan farsan kommer man igåg de va CL kvalet mot Glasgow. vi va sent ute o fixa biljetter o Michael J skulle ha konsert på helgen o detta av på onsdan.- Farsan de blir säkert skitplaster o mkt folk. och här kommer fler chanser o se blåvitt i Europa så jag hopapr denna gången. men sen har det in blivit så många fler gånger =(. fan va vi va bortskämde på 90-talet. Beslutsångest om vi skulle se barca eller Man U
SvaraRaderaStickan/ Jo alså jag drog gubbarna lite ur minnet så positionerna fick dra på foten lite där...
SvaraRaderaHvenfeldt var för övrigt som jag ser det jävla underskattad som fotbollsspelare och hade stor det som truppspelare i Rogers guldgäng...
Frankie:
SvaraRaderaJa, SÅ jäkla dålig var han ju inte som alla säger. Det var ju bara det att omgivningen var så jäkla bra. Roger högaktade ju Hvenfeldt och det räcker gött och väl som kvalitetsstämpel.
Minns att jag och en kompis köpte "ungdoms-paket" till cl-matcherna det året. Trots att vi var 17 eller 18.
SvaraRaderaVill oxå minnas "vem fan e Cantona" på ullevi. Härliga tider, strålande tider!
Var 10 bast och på plats nere i Malmö då det begav sig. Det var tider det när Stefan Lindqvist var en av målgörarna, glömde av den andra...
SvaraRaderaFår hoppas på "ett nytt -94" i år.
För att döda tråden så måste jag påminna om statistiken de senaste VM-åren:
SvaraRadera1990: Guld
1994: Guld
1998: 8:e plats
2002: 12:a
2006: ?
Som tillägg så får man säga att Blåvitt var inblandade i guldstriden både 1997 och 2001 samt 2005.. Det bådar inte gott med VM-år.