Jag vill inte skriva den här texten. Du vill inte läsa den. Det är inte detta vi behöver just nu. Men jag måste skriva det. Någon annan får skriva den sakliga och nyktert hållna redogörelsen för var det är som har hänt, egentligen, och vad som kommer att hända nu, och varför. Jag har varken insyn eller ekonomisk/juridisk kompetens för att skriva den.
Detta ska istället handla om min far.
Den tionde oktober 2005, sex dagar efter att hans älskade klubb firade 101-års-jubileum, gick min far ur tiden, alldeles för tidigt. Några dagar tidigare hade vi spelat bortamatch mot Assyriska och vänt 0-2 underläge till vinst och hållt liv i guldstriden. Även om resultatet av förklarliga skäl blev av mindre betydelse i min värld så var det ändå en av de där små, små löjliga sakerna som gör att man känner tröst; farsan fick iallafall ha hoppet kvar om att det skulle bli guld, den här säsongen.
Visst, idrott blir i sammanhang som dessa en futtig sak. Och det finns förmodligen hundra terapeuter som skulle kunna tala om för mig att det inte är sunt att fäder och söner kan lägga sådan vikt vid något så trivialt som fotboll i sitt förhållande.
Men ändå är några av mina finaste minnen av Farsan relaterade till Blåvitt. Och några av dem är inte ens mina.
Tidigt sextiotal och farsan börjar gå på matcher, ser ”Bebbens” sista år, skaffar sig jobb som glassförsäljare på Ullevi så han kan gå på varje match, springer upp och ned i gångarna och kränger isglass till åskådarna, alltid med minst ett oroligt öga på matchen, gratulerande sig själv till att ha det bästa jobbet i Göteborg – världen.
Det är sjuttiotal och Blåvitt är ett riktigt ängagäng men farsan springer på varje match ändå, står där i hällregnet med kanske 400 andra idioter och ser på Visby Gute. Hon som ska bli min morsa i sinom tid får följa med på varenda match, fryser näranog arslet av sig och har dödstråkigt, men hon står ut. Tur för mig.
Det är 1987 och jag är kanske tre år gammal och farsan tittar på teve och skriker och skrattar högt av glädje. Jag ser gubbar i blåvita dräkter som springer runt och jag begriper väldigt lite utom att farsan är glad. Något år senare lär han mig ”blåvittsången” (jag lyckas bara komma ihåg första raderna ”heja blååvitt, heja blååvitt, nuskavimo toppengååå”). När landslaget spelar matcher blir jag uppriktigt förvånad och undrar varför man sjunger blåvitt när de spelar i blågult. Farsan skrattar och låter mig leva vidare i tron att landslaget och IFK Göteborg är samma sak (det ska dröja ända till lågstadiet innan jag kommer ur den illusionen)
Det är 1993 och vi cyklar hem från Rambergsvallen och farsan lär mig vad man sjunger när man är på väg hem från bortamatcher: vi som är från Göteborg åker aldrig hem med sorg...
Det är ingen lögn ännu. Det blir det i oktober tolv år senare i en korridor på Sahlgrenska.
Det finns sorg även i Göteborg. Allting blir plötsligt meningslöst. Riv Ullevi, sälj av spelartruppen, ställ in all verksamhet – min farsa, Blåvitts största supporter, är borta.
Sakta läker det ihop. När guldstriden avgörs är jag där, iallafall. Och jag kan, efter matchen mot Landskrona, tillochmed le åt vad farsan hade tyckt om Pontus Wernbloom.
Allt det där är förstört nu.
Jag ville ju inte skriva det här nu. Jag ville ju vänta, till vårsäsongen kom, när avspark skulle gå på Ullevi för första gången utan min farsa. Då hade jag tänkt skriva det här, som en hyllning till han som kom att symbolisera Blåvitt för mig mer än någon annan.
Istället skriver jag det nu, med en klump i halsen och ont i hela kroppen. Jag skriver därför att Mats Persson och Janne Nilsson, och alla andra som kan tänkas vara skyldiga i denna satans härva, måste få veta vad de har gjort. Jag skriver därför att de har sänkt den klubb som min pappa älskade så högt så djupt ner i skiten att det kan komma att ta år innan vi kommer upp igen, att de har förvridit och saboterat för både honom och mig, och alla andra hundratusentals som växt upp med det här laget. Att mina minnen av farsan jublande åt 2-1 segern i Malmö (sista gången vi såg en match tillsammans) nu är nedsmutsade av vetskapen om att det han jublade åt till stor del var resultatet av ett jävla fuskande. Och det gör så jävla ont.
Jag är glad att han slapp vara med om avslöjandet. Jag är glad åt att han inte behövde se detta ovärdiga helvete som vi släpas igenom.
Jag kan ha förståelse. Hundraett år av Sveriges stoltaste fotbollshistoria är en tung börda, en enorm kravprestation. Men jag kan inte förlåta att man pissar på den historien när man ska försöka skriva nästa kapitel. Och jag kan inte förlåta att man pissar på mina minnen och farsans minnen. Jag borde vara saklig, rationell, inte döma förrän mer är utrett. Men detta handlar inte om logik. Är det mot all förmodan så att samtliga inblandade är oskyldiga ska jag göra avbön, be Baraben ta ned den här texten, skriva om den så att den bara handlar om de där ljusa minnena. Jag lovar. I nuläget känns det scenariot dock som en utopi.
Sov gott, farsan. Vi ska ses igen du och jag, lattja med bollen på ett soligt Ullevi, med Svarte-Filip och Gunnar Gren och alla de andra legenderna som vi är en liten del av. Långt borta från den sörja som ditt och mitt lag har hamnat i.
- John P.
Grymt bra!
SvaraRaderaHåller med ovanstående. Passionerat. Gripande. Bra.
SvaraRaderaSorgligt och rörande.
SvaraRaderaSUVERÄNT! Det var den vackraste sorgligaste texten jag läst på mycket mycket längre. Samtidigt gör den mig förbannad så innihelvete, stämmer det här så är de asen för väldigt lång tid framöver etta på min hatlista. Även jag har liknande minnen från Assyriska matchen på så sätt att jag såg den nere på Harrys istället för på plats eftersom min mormor dog nere i Göteborg på fredagen. Självklart mycket värre när ens far dör än mormor men vi stod varandra grymt nära och känslan av "att det här är egentligen inte viktigt men det är det ändå" hade jag fullt ut.
SvaraRaderaFarsan din har det nog fint där uppe i himlen med lite andra goa gubbar.
Håller med ovanstående. Passionerat. Gripande. Bra.
SvaraRaderaInget att tillägga
Ups det här var man inte beredd på. Starkt.
SvaraRaderaLider lite med er...
Bajare
Läser för närvarande en bok som heter "fem personer du möter i himlen" av Mitch Albom som även skrivet tisdagarna med Morrie. Den sistnämda är suverän och även den här boken verkar vara riktigt bra.
SvaraRaderaDetta berörde...
SvaraRaderaDetta berör verkligen, fantastisk krönika.
SvaraRaderalysande text. gripande.
SvaraRaderabrokken:
har också läst "fem personer...". den är mycket bra.
Riktigt bra skriven krönika! Grep tag även i mig som ÖISare... Man är väl människa ;)
SvaraRaderaFotboll är livet...
underbart vackert och gripande
SvaraRaderaRiktigt jävla bra. Jag får gåshud. Den här krönikan hade jag velat läsa i novellform.
SvaraRaderaVilken jävla bra text. Det var första gången jag log åt resultatet 2-1, MFFare som jag är. Ni får inte ta härvan så personligt. Det är några svin i styrelsen som har gjort fel, dom ska ta ALLA skiten. Låt inte dom smutsa ner erat emblem. På dom bara. Jag hoppas allt reder sig till det bästa för er, och jag får uppleva den nerkittling som det är varje gång mitt MFF möter de värsta rivalerna i pyjamaskläder.
SvaraRaderaVad ska man säga.. hoppas farsan din kan ta ett snack med någon däruppe som ställer allt till rätta. Sen bör du ta en allvarlig funderare på att börja skriva mer, du verkar grymt begåvad.
SvaraRaderaVacker men samtidigt sorglig krönika, har en nära släkting som gick bort i vintras, och det som är det speciella med personen i fråga var att det var han som fick in mig på rätt spår (ett gulsvart spår för min del) vid en tidig ålder (jag misstänker dock att det förekom diverse mutor i form av hårdavaluta som karamelller etc).
SvaraRaderaDet kändes därför grymt sorgligt att han skulle behöva se sin vackra klubb bli så misskött och senare även bli degraderad under de sista åren av sitt liv. Jag hade bara önskat att han fått uppleva vår återkomst till Allsvenskan och fått känna åtminstone en smula upprättelse efter de senaste årens fiaskon.
Lycka till för övrigt.
det var otroligt vackert. rakt från hjärtat.
SvaraRaderafantastisk krönika. Lätt det bästa jag läst i denna på så många sätt sorgliga historia.
SvaraRaderaBorde klippas ut och sättas upp i styrelserummet på Kamratgården
Fantatstiskt skrivet! Berör verkligen. Känner precis likadant som du.
SvaraRaderaFörslag; posta detta i ett rekommendarat brev till styrelsen (gamla eller nyvalda?) och be dom ta till sig vartenda ord. Varför inte be dom;
1. Lägga ut den på officiella sidan
2. Printa den i nästa matchprogram 3. Rama in den i styrelserummet?
Oerhört vackert, självutlämnande och sorgligt.
SvaraRaderaStort!
Tårögd sitter man här nu. Lysande och gripande.
SvaraRadera/DIF
Helt fantastiskt skrivet!
SvaraRaderaBerörde så in i helvete. Kände igen min och farsans relation som om det var den som beskrevs i texten.
SvaraRaderaEN FÖR ALLA - ALLA FÖR BLÅVITT
Vad skall man skriva?
SvaraRaderaLäste texten och blev rörd.
Ledsen för att din farsa gick bort
och för skiten som händer nu.
Tiden läker alla sår.
Vackert skrivet, hoppas alla läser. Sitter nu på mitt jobb och tårarna kom.
SvaraRaderaJoel
Jag tror du till hundra procent har träffat rätt på hur det är att vara fan.
SvaraRaderaJag har själv precis fyllt 40 och varit Bajen-fan i ca 35. Det jag känner nu är att det blivit en j-a bizniz av allting. Jag glädes och lider fortfarande med Bajen, men mina besök på Söderstadion blir allt sällsyntare. Det enda man kan hoppas av det här är det det blir en riktig väckarklocka. Tyvärr tror jag fotbollen själ är alltför infekterad för att kunna friskna till. Kalla mig gärna för gammal stofil, men idag ger det mig större tillfredställelse att gå och titta på mitt lokala div 4-gäng.
Hoppas att ni kan ta er ur detta med någon slags ära i behåll.
Vi står bakom dig, Beklagar sorgen...
SvaraRaderaÅh vad din text grep tag i mig! Jag fick faktiskt gåshud och tårar i ögonen. Du sätter ord på vad många känner, samtidigt som du relaterear till privata händelser i ditt liv. Beklagar sorgen och tackar för att du delade med dig av det här.
SvaraRaderaFantastiskt bra skrivet!
SvaraRaderaLysande berättat!
SvaraRaderaTack för din utlämnande historia, den kändes i hjärtat.
P.S. Jag blev också tårögd!
herregud
SvaraRaderahar aldrig läst något som varit bättre skrivet
tack!
Otroligt gripande skrivet.
SvaraRaderaTycker att du, för ingen annan kan/bör göra det, ska skicka detta till kamratgården så det kan läsas av den blåvota ledningen. I synnerhet de som bär det största ansvaret för allt detta som har hänt.
Ni reder upp det här sakta men säkert, komigen blåvitt.
SvaraRaderaGAISare...
Fantastiskt.
SvaraRaderaSatt här och fick en tår i ögat
beklagar sorgen/Fredrik
Otroligt bra och fin text.
SvaraRaderaKänner igen mig en hel del i vad du skriver då även min far gick bort nu i höst, bara några dagar innan djurgårn hemma. Det har varit mycket fotboll i vårt liv tillsammans så det var en konstig känsla att gå på match så nära inpå, men ändå en nödvändighet på nåt sätt.
För jäkligt allt det som händer och sker i klubben för närvarande, någon misshandlar vår klubb och våra liv.
Tack alla för den otroliga feedbacken. Hade jag aldrig kunnat drömma om när jag lade upp krönikan... det värmer under denna överjävliga höst. Nu hoppas vi att det långsamt blir bättre, även om dagens "presskonferens" inte direkt ledde till något.
SvaraRaderaRiktigt vackert
SvaraRaderaJätte bra skrivit. Någon tår gick inte att undvika. FINT!
SvaraRaderaJag fällde en tår när jag läste de sista raderna. Underbart skrivet!
SvaraRaderaRiktigt bra skrivet. Man får gåshud (som sagt) vid vissa ställen.
SvaraRaderaAmuneke till Blåvitt!
SvaraRaderaDu har mitt medlidande John. För mig är 10 oktober en glädjens dag, eftersom jag är född just den 10 oktober.
SvaraRaderaStark krönika. Den grep tag även i mig, som för övrigt inte gillar blåvitt, och omvände min skadeglädje till en medlidsam tår för er IFK-supportrar, dig och din far som hade det bästa jobbet i världen. Skicka det här till styrelsen så dem fattar vilket ansvar de har och vad de har ställt till med.
SvaraRaderaItte ett öga e torrt!
SvaraRaderafrån hjärtat rakt in i hjärtat..
SvaraRaderaSorgligt,rörande och mycket bra skrivet.
SvaraRaderafantastiskt skrivet.
Strålande för fan!! Håll ut och kämpa på, blåvita dagar ligger framför oss!
SvaraRaderadet vackraste som skrivits här, fortfarande.
SvaraRadera