Konsten att rädda en dag

Jag har ett sommarjobb. Jag jobbar ute "på golvet" i en av de större livsmedelsbutikerna i Göteborg. Det är mest för att få in lite extra pengar att dryga ut det icke-befintliga studiebidraget med.

Vaknade 07:50, tjugo minuter efter att alarmet ringt. Börjar jobba 08:30. Blir hyperaktiv på två röda sekunder, slänger i mig en macka till frukost och rusar till spårvagnshållplatsen, hinner börja irritera mig på de jävla spårvagnarna som aldrig kan hålla tiderna innan sjuan kommer. Stiger på samtidigt som jag kommer på att jag glömt matlådan. Stiger av vid jobbet, håller andan samtidigt som jag rusar genom pisstunneln under spårvagnsspåren. Hinner precis till jobbet och stämplar in 08:29. Dagen har inte ens börjat och allt har redan gått åt helvete.

Det första jag möts av ute på golvet är en hånleende arbetskamrat, tjej, skåning, aik:are. Man ska alltså behöva dras hela dagen med att AIK vann. Jobbet flyter på hyfsat i alla fall. Första rasten, går till bankomaten för att ta ut pengar så att jag kan köpa lunch. Tar ut 400 kr. Nej. 200 kr. Nej igen. Jag har glömt att föra över pengar från mitt sparkonto till kontokortskontot. Dessutom behöver jag pengar till att köpa ett nytt spårvagnskort. Istället står jag med en heltom plånbok och en kurrande mage. Det löser sig till slut med hjälp av en arbetskamrats pengar.

Dagen lider mot sitt slut och trots morgonens obarmhärtiga klimat och prövningar har dagen varit ganska bra. Jag har fått upp alla varor på hyllorna, det är tomt på lagret, och jag är faktiskt inte genomsvett som jag brukar vara. Det är en halvtimme kvar på min arbetstid och jag ska bara köra ut en halvpall Pripps folköl. Pallyftare, kurva, tvärstopp, pall på sned, 20-30 sexpack (med andra ord 120-180 burkar för de mindre matematiskt begåvade) rakt ned på golvet. "Pyssssch" säger det när ölburkar smäller ner i golvet, och en meter långa ölfontäner står som spön i backen ur ett dussin burkar. Ölbad, ölburkskaos. Jag har god lust att bara lägga mig ned och dränka mig själv i den magnifika folkölsbassäng jag just skapat.

Det ordnar sig till slut och jag hinner sluta i tid, d v s kl 18.00. Nu har jag en timme på mig att ta mig hem (genom att tjuvåka, något hundrakort kunde jag ju inte köpa, otroligt nog åker jag inte fast, trots den olycka som tycks förfölja mig), genomsvett efter ölstädningen, duscha, och ta mig in till Harry's. Det är på håret att jag hinner. Ställer mig i baren för att beställa en cola. Öl är jag urless på efter dagens lilla incident. Väntar, väntar, väntar och väntar på att någon ska upptäcka min hundring (som jag strategiskt lånat av mamma) som fladdrar över bardisken. Det tar en evighet innan jag får svalka strupen.

Det är dagar som denna jag är glad över att vara Kamrat.