Måndagstankar. Om en vecka väntas sommarväder, och isen vi står på har aldrig varit tunnare än nu. Flertalet kamrater känner säkert i någon mån som jag. I tider då skillnaden mellan att snöra på sig ett par dykarskor eller ett par sneakers på måndag morgon inte enbart kan beräknas med en ekvation vars beståndsdelar är en boll och räckvidden för Hannes Stillers panna i förhållande till samma Hannes Stillers onsideplacerade kropp, då upplöses allt som oftast de fasta punkternas opposition för mig; och jag finner mig svingandes fram och tillbaka likt pendeln i Poes klassiska novell, bara det att den som ligger på inkvisitionens tortyrbräde också är jag; ytterst medveten om att detta mitt okontrollerbara pendlande säkerligen hotar att ta kål på mig.
Jag tror att den mänskliga benägenheten att bygga upp svaren på frågor i dikotomiska termer handlar om att modellen erbjuder ett system som är å ena sidan överblickbart, och å andra sidan navigerbart i den mån att det rymmer en möjlighet till opposition och differentiering mellan det som är och det som inte är. En råtta är inte en ängel. En förlorare är inte en vinnare. Framför allt är det som är negativt inte positivt. Visst kan man argumentera för att det finns såväl Stahrar som oavgjorda matcher och realistiska synsätt som gör sitt bästa för att fickparkera mellan den dumdristige optimisten och den gråtrista pessimisten; men jag vill mena att dessa företeelser oftast kan beskrivas som åtminstone lite närmre belägna antingen den ena eller den andra sidan av en tvåsidig skala. De verkliga anomalierna är få, men desto mer igenkännliga genom den oro och de magsår som de ofta medför.
I nästa match möter vi Göteborgsregionens i särklass mest anatomiska lag, åtminstone vad gäller namnet. Jag tänker inte försöka förutsäga resultatet utan nöjer mig med att upprepa det som redan har sagts av många. Sett till det spel vi har presterat över 358 minuter (jag tar mig friheten att exkludera agerandet kring Syrianskas och Norrköpings ledningsmål), så borde vi ha en chans. Sett till de resultat vi har presterat så är vi mer rökta än samtliga fimpar på Andra Långgatan.
Blåvitt anno 2012 är så här långt definitionen av en anomali. Guldskimrande ögonblick har varvats med gott om vingklippta ageranden. Om det är någonting som jag önskar mig av mina änglar, vid sidan av framgång, så är det klara besked. Jag vill se en seger så odiskutabel att inget frågetecken undkommer sträckbänken. Faktum är att allt annat än en vinst skulle kunna förpassa orden "All in!" till samma komposthög där "Vi gjorde en bra match..." redan ligger och ruttnar.
När jag går till Rambergsvallen på måndag kväll så går jag för att se en måstematch.
Visar inlägg med etikett vinnarkultur. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett vinnarkultur. Visa alla inlägg
2012/04/23
2011/09/28
Vinnarkultur
VINNARSKALLAR. I våras fick en av våra fyra Glenn (han som heter Strömberg i efternamn) en fråga, den gällde om han kunde tala om anledningen till varför det var just Manchester United som hade vunnit Premier League säsongen 2010-2011. Glenn svarade att United kanske inte hade den allra bästa truppen, men de har istället en vinnarkultur som sitter fast i väggarna på Old Trafford.
Det finns fler lag med samma vinnarkultur. Barcelona, Real Madrid, Milan, Ajax, Olympiakos för att bara ta några exempel. Samt det bästa exemplet av dom alla, Bayern München. De här klubbarna accepterar inte 2 år utan en titel, Bayerns fans accepterar inte ens 1 år utan en titel.
Det enda svenska laget som kan mäta sig med klubbarna ovan vad det gäller vinnarkultur är IFK Göteborg. Det var också det första skälet Mikael Stahre nämnde när han skulle förklara varför han valde att bli ny tränare för Blåvitt. Men hur har det varit med vinnarkulturen de senaste åren? Den senaste titeln vanns 2008 och det var den oglamorösa Svenska Cupen som inte alls har samma status i Sverige som i utlandet. Året innan blev det SM-guld, men det är 4 år sedan nu. 2010 och 2011 har vi inte ens varit nära.
Vad beror detta på? Jag skulle vilja påstå att det finns två anledningar:
1. För låg målsättning.
Laget har haft topp-4 som målsättning. En fjärdeplats i Allsvenskan ger en minimal chans till spel i Europa. Nej, det är inte realististiskt att enbart ha SM-guld som målsättning, vi är inte Bayern München. Men en topp-3 placering och därmed en garanterad plats i kvalet till Europa League måste vara ett minimum när man sätter upp målet för 2012.
2. Den rätta mixen av vinnarskallar saknas.
Det bästa är i allmänhet att ha en blandning av gamla och unga vinnarskallar. De gamla har oftast internationell rutin, de yngre är på god väg mot ett utlandskontrakt. År 2007 hade vi precis en sådan mix med veteranerna Bengan och Alex samt ungtupparna Wernbloom och Bjärsa. Om man tittar på toppklubbarna i Allsvenskan de senaste åren visar det på en liknande mix. Helsingborg har Erik Edman och Christoffer Andersson samt Pär Hansson och Markus Holgersson. Malmö har Sidleds-Danne och Aubynn samt Hamad och Pekalski. Ellos har hur många rutinerade hemvändare som helst och ett helt gäng unga killar också, så om man bara hade haft lite vinnarkultur i klubben så hade säkert deras mix räckt till ett gäng med SM-guld.
Men i IFK Göteborg har vi inte just nu en enda spelare som passar in på den här profilen, varken gammal eller ung. De som är i närheten, gamle Sella och unge Bjarna, lägger alldeles för mycket energi på att klaga på domaren istället för att koncentrera sig på att vinna matcher. Det finns en spelare som är på väg att få samma status som Bengan och Alex, det är Tobias Hysén men han har inte riktigt den rutinen som krävs av en veteran.
Att hitta unga vinnarskallar är inte svårt, jag skulle inte bli förvånad om t.ex. Philip Haglund tar plats i "de fyras gäng" version 2012. Men att hitta veteranerna är betydligt svårare. Fredrik Risp hade varit perfekt, men han har blivit ivägkörd från Kamratgården och spelar nu i Levski Sofia (som för övrigt har vunnit ligan i Bulgarien 3 gånger de senaste 5 åren). Så just nu finns det nästan bara en rutinerad spelare tillgänglig med blåvit bakgrund och det är Zlatan Muslimovic. Han är kontraktslös, Mild känner säkert till detta och om det eventuellt blir någon affär eller inte, det vet bara Mild själv. Muslimovic har massvis med internationell rutin och han spelar dessutom på en position där det bara finns ett alternativ i dagens trupp (Hannes Stiller). Om man fortsätter att leta efter en position där hjälpen behövs mest i jakten på Europaspel ser det faktiskt lite tunnt ut på mittbackssidan. Ett namn som t.ex. Petter Hansson hade ju varit högintressant, den gode Petter börjar bli lite till åren men han utnämndes ju så sent som 2007 till Sveriges bäste back. Petter är både en vinnarskalle och en erkänt bra ledare på planen, hans kontrakt med Monaco går ut nästa sommar.
Efter det att nu Tomas Olsson (och även Adam Johansson) försvinner i vinter saknas det rutinerade spelare som man kan luta sig mot när det blåser. Vilka tycker du är de perfekta gamla vinnarskallarna med internationell rutin som kan föra oss ut i Europa League's gruppspel 2013?
Det finns fler lag med samma vinnarkultur. Barcelona, Real Madrid, Milan, Ajax, Olympiakos för att bara ta några exempel. Samt det bästa exemplet av dom alla, Bayern München. De här klubbarna accepterar inte 2 år utan en titel, Bayerns fans accepterar inte ens 1 år utan en titel.
Det enda svenska laget som kan mäta sig med klubbarna ovan vad det gäller vinnarkultur är IFK Göteborg. Det var också det första skälet Mikael Stahre nämnde när han skulle förklara varför han valde att bli ny tränare för Blåvitt. Men hur har det varit med vinnarkulturen de senaste åren? Den senaste titeln vanns 2008 och det var den oglamorösa Svenska Cupen som inte alls har samma status i Sverige som i utlandet. Året innan blev det SM-guld, men det är 4 år sedan nu. 2010 och 2011 har vi inte ens varit nära.
Vad beror detta på? Jag skulle vilja påstå att det finns två anledningar:
1. För låg målsättning.
Laget har haft topp-4 som målsättning. En fjärdeplats i Allsvenskan ger en minimal chans till spel i Europa. Nej, det är inte realististiskt att enbart ha SM-guld som målsättning, vi är inte Bayern München. Men en topp-3 placering och därmed en garanterad plats i kvalet till Europa League måste vara ett minimum när man sätter upp målet för 2012.
2. Den rätta mixen av vinnarskallar saknas.
Det bästa är i allmänhet att ha en blandning av gamla och unga vinnarskallar. De gamla har oftast internationell rutin, de yngre är på god väg mot ett utlandskontrakt. År 2007 hade vi precis en sådan mix med veteranerna Bengan och Alex samt ungtupparna Wernbloom och Bjärsa. Om man tittar på toppklubbarna i Allsvenskan de senaste åren visar det på en liknande mix. Helsingborg har Erik Edman och Christoffer Andersson samt Pär Hansson och Markus Holgersson. Malmö har Sidleds-Danne och Aubynn samt Hamad och Pekalski. Ellos har hur många rutinerade hemvändare som helst och ett helt gäng unga killar också, så om man bara hade haft lite vinnarkultur i klubben så hade säkert deras mix räckt till ett gäng med SM-guld.
Men i IFK Göteborg har vi inte just nu en enda spelare som passar in på den här profilen, varken gammal eller ung. De som är i närheten, gamle Sella och unge Bjarna, lägger alldeles för mycket energi på att klaga på domaren istället för att koncentrera sig på att vinna matcher. Det finns en spelare som är på väg att få samma status som Bengan och Alex, det är Tobias Hysén men han har inte riktigt den rutinen som krävs av en veteran.
Att hitta unga vinnarskallar är inte svårt, jag skulle inte bli förvånad om t.ex. Philip Haglund tar plats i "de fyras gäng" version 2012. Men att hitta veteranerna är betydligt svårare. Fredrik Risp hade varit perfekt, men han har blivit ivägkörd från Kamratgården och spelar nu i Levski Sofia (som för övrigt har vunnit ligan i Bulgarien 3 gånger de senaste 5 åren). Så just nu finns det nästan bara en rutinerad spelare tillgänglig med blåvit bakgrund och det är Zlatan Muslimovic. Han är kontraktslös, Mild känner säkert till detta och om det eventuellt blir någon affär eller inte, det vet bara Mild själv. Muslimovic har massvis med internationell rutin och han spelar dessutom på en position där det bara finns ett alternativ i dagens trupp (Hannes Stiller). Om man fortsätter att leta efter en position där hjälpen behövs mest i jakten på Europaspel ser det faktiskt lite tunnt ut på mittbackssidan. Ett namn som t.ex. Petter Hansson hade ju varit högintressant, den gode Petter börjar bli lite till åren men han utnämndes ju så sent som 2007 till Sveriges bäste back. Petter är både en vinnarskalle och en erkänt bra ledare på planen, hans kontrakt med Monaco går ut nästa sommar.
Efter det att nu Tomas Olsson (och även Adam Johansson) försvinner i vinter saknas det rutinerade spelare som man kan luta sig mot när det blåser. Vilka tycker du är de perfekta gamla vinnarskallarna med internationell rutin som kan föra oss ut i Europa League's gruppspel 2013?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)