Höftskott: BP borta

TERAPI. Höftskott? Nackskott? Jag tar det det sistnämnda utan att blinka. Det här är det ÖVERLÄGSET SÄMSTA Blåvitt har presterat i år. Ja, ni läste rätt. Det var sämre än Sirius. Det var bra mycket sämre än Malmö. 

Vi tar det från början. Vi är IFK Göteborg. Storlaget, mesta mästarna, guldfavoriten och så vidare. Som slog BK Sork på Kamratvallen i första omgången. Vi möter Brommapojkarna. Nyckelord: POJKARNA. De, å sin sida, har förlorat mot Kalmar och Falkenberg. Kammat noll poäng. De är kanske Allsvenskans sämsta lag 2014. Och som grädde på moset har de ett antal spelare borta. Där har ni bakgrunden.

Så vad gör vi då? Vad gör Mikael Stahre? Jo, uppenbart skrämd av förra årets fadäs i liknande läge (BP hade ungefär 40 miljarder raka förluster inför mötet med oss) går han all-in på... Wait for it... ATT SPELA 0–0! ATT KRIGA TILL SIG ETT KRYSS! Ingen Bojanic. Ingen Allansson. Ingen Mané. Men mycket väl en mittback som flyttats upp till mittfältet från föregående match. Här ska backas hem. Här ska göras trångt, brunkas och skavas. Och ska vi göra några mål, då får det bli på någon fast situation eller så får Söder och Vibe lösa det själva.

Det gör de visserligen. Söder och Vibe lirar in ledningsmålet helt på egen hand. Fantastiskt anfall! Och just i det ögonblicket, när det gick upp för mig att målet var godkänt, då visste jag att det här kommer gå åt helvete. Jag bara kände det. Av någon jävla anledning verkar ju vår trupp ha seriens sämsta kollektiva psyke. Vi lyckas ALDRIG kapitalisera på det mentala undertag som infinner sig hos ett lag i underläge. I stället ger vi bort initiativet helt och, ja, backar hem ännu mer. Helt jävla obegripligt. 

"Men AIK-matchen då?", kanske någon invänder nu. Men nej, det hände då med. 1–0 i ryggen och en man mer och AIK tillåts föra matchen fullkomligt och trycka på för en kvittering. Skillnaden är att vi hade tur då. Och att hela laget slet som djur i försvaret. 

Tur hade vi ju som bekant inte idag. Sett över hela matchen får man ändå säga att vi lyckas vaska fram en klart godkänd mängd målchanser. I synnerhet som spelet såg ut. Jag skriver vaska fram, för allt som oftast skapar vi inte våra målchanser på metodiskt spel och intränade varianter. De liksom bara kommer. Men så finns inte skärpan där. Och då går det ju som det går. Det straffar sig.

Så till höftskotten då:

• Stahre kan mycket väl vara Allsvenskans sämsta matchcoach. Visst, han har sina förtjänster, men kan verkligen bara dra mig till minnes en enda gång när han uppenbart lyckats förändra en matchbild med genomtänkta byten. Cupfinalen mot Djurgården förra året.
• Med det sagt så var dagens insats ovanlig blek även för att vara Stahre. Startelvan är en sak. Och i första halvlek ägde vi ju åtminstone matchen. Men när allt börjar falla samman efter så där 15 minuter av andra, varför inte agera? Varför inte förekomma i stället för att förekommas? Ta tillbaka initiativet liksom. I stället kommer två trötta jävla alibibyten när katastrofen redan är ett faktum.
• Söder har varit värdelös i år. Jepp, there you have it. Värdelös. Visst, han står för en ruggig prestation i samband med målet – han brukar ha ett par sådana per match – men det räddar honom inte. Alldeles för hög felprocent i enkla situationer, håglöst agerande i samtliga närkamper och obefintlig rörelse och aggressivitet i och runt straffområdet. Inga kvalitéer som är önskvärda hos en forward. Eller hos någon spelare, för den delen. Således: Värdelös.
• Vibe är vad han är liksom. Springer mycket och ofta smart med bra tajming. Inget tekniskt underbarn, ingen avslutare. Men det där visste vi ju. 
• Gustav och Haglund bidrar cirka noll i offensiven. Överraskning? Nej. Överjävligt irriterande? Ja. Defensivt okej så klart, men allt annat hade ju bara varit helt jävla sinnessjukt. Visst är det märkligt ändå, att spela med Haglund, en av Allsvenskans bästa huvudspelare på innermittfältet, och inte ha en enda tanke på att han kanske borde komma i explosiva löpningar in i straffområdet när inläggen kommer?
• Sam verkar vara sämst när det gäller. Vänligen prove me wrong.
• Nu orkar jag inte mer.
• Eller vänta, en grej till: Till nästa match vill jag fan se Stahre möblera om ordentligt i elvan. Om inte annat för att göra ett ordentligt statement. Ut med Haglund, ut med Söder och ut med Smedberg. Minst. In med Bojanic (vad har han gjort för ont?), Jakob och Mané. Och kanske May, Engvall och Allansson när han ändå är igång. Och så får han gärna skicka upp sig själv på läktaren också.
• En till en grej till, i ett konstruktivt försök att undvika att alla cirka fem kommentarer på det här inlägget handlar om dess brist på struktur, djupare analys och allt annat man kan önska sig av ett inlägg av det här slaget: Jag vet. Det är bara en sådan dag. Och vägrar Blåvitt prestera vad som med all rätt kan förväntas av dem tänker fan inte jag missunna mig rätten att göra detsamma. 

Tack och hej! Avgå alla! Visa färg! Hata allt! Men framför allt: #VISADRAGG!

/ @johannerman

Bekännelser och bittra minnen

NEGATIVA TAL. IFK Göteborg förlorade matchen mot Djurgården idag. I ärlighetens namn är det väl inte så mycket att säga om den saken. Visst, vi hade ledningen. Visst, vi rycker upp oss lite efter dubbelbytet. Visst, Söder stod för vad som såg ut att vara årets miss när Sobra frispelade honom på bortre stolpen. Visst, Farnerud brände ett jätteläge. Och sedan ett till. Vibe hade en boll i stolpen. Och visst, straffen var feldömd. Men ändå. Resultatet var både logiskt och rättvist.

Vi förlorade matchen mot Djurgården idag, men inte SM-guldet. Det gjorde vi för längesedan. På Strömvallen. På Grimsta. I Jonas Erikssons huvud. Det dröjde bara ett bra tag innan ekvationen klarnade. Innan det blev tydligt att vi hade behövt de där sex eller åtta extra poängen nu på slutet, när både Malmö och Djurgården är bättre fotbollslag än IFK Göteborg.

Nu är det som det är tyvärr. Vi fick med oss en poäng från de där tre matcherna för längesedan som vi av olika anledningar borde ha vunnit. Och därför hamnar alltså guldet i Malmö, oavsett om de lyckas spöa Häcken idag eller inte. Oavsett allt egentligen. Så kommer det att bli. 

Hur det slutar för oss – var i tabellen vi hittar IFK Göteborg när hela ekvationen är ifylld  – återstår att så klart att se. Men jag skulle inte sätta mitt livs besparingar på att det blir med en Europa-plats.

Mot den omoderna fotbollen (och Jonas Eriksson)

Nu får det fan räcka. Nu får det vara nog. Jag hade tänkt ägna det här inlägget åt att lägga en fatwa på Jonas Eriksson. Sedan blev jag lite osäker på om jag som ickeimam och ickemuslim ens kan göra det. Ytterligare senare slog det mig att det kanske oavsett vilket är bäst att försöka hålla sig lite mer civiliserad och konstruktiv än så. Jag försöker.

Jag har fått utstå en hel del smärta under mina 20 år som Blåvitt-supporter. As have you all. Jag har sett IFK Göteborg åka ur Champions Leagues slutspel med minsta möjliga marginal, jag har sett en tusenhövdad orchhord dansa SM-gulddans på Ullevis gräs och jag har stått på något som knappt kan kallas en läktare i Dubnica och bevittnat hur laget jag älskar får välförtjänt stryk mot ett slovakiskt jävla hockeylag som typ grundades igår. Jag har lidit en del, men ingen tidigare gång i livet har jag varit så förtvivlad som jag är ikväll. Inte vad jag kan minnas.

När Jakob rullade in 3–0 någonstans runt trettionde minuten ikväll var den här matchen över. Vinsten var klar. Spelarna hade tagit debaclet mot Trencin på precis rätt sätt och fullkomligt gjort mos av seriesuveränen Helsingborg. Sagolikt vackert var det. Magiskt. 

En stund tidigare hade domare Jonas Eriksson levererat sitt första avgörande domslut i matchen genom att fria när Lindström dunkade upp bollen på Gashis (tror jag) helt klart onaturligt positionerade hand i eget straffområde. "Nu", tänkte kanske Eriksson med linjeman, "nu är det dags igen." En vinkning, en avblåsning, inget mål. Offside. Helt felaktigt, vilket vem som helst med ett någorlunda fotbollsöga kunde se utan att ens behöva vänta på reprisen. Och så ett felaktigt mål till Helsingborg på det. Onaturlig position, långsam bollrörelse... Ja, ni börjar väl kunna den helt sinnessjuka regeln vid det här laget.

Helsingborg slog inte IFK Göteborg på Gamla Ullevi ikväll. Det gjorde Jonas Eriksson. Och det värsta av allt är inte, även om de så klart svider som fan, poängförlusten och det antagligen slutgiltigt förlorade SM-guldet. Det värsta är att den jävla clownen till professionell, välbetald fotbollsdomare aldrig någonsin kommer att ställas till svars. Det kommer inte bli någon varning. Han kommer aldrig behöva förklara sig eller be oss om ursäkt. Han kommer stå där med pipan i handen nästa vecka igen, helt obrydd om att hans yrkesmässiga inkompetens våldfört sig värre på mitt psyke än Hjalmar eller Adam någonsin gjort. 

Vi kunde ha vunnit ändå, kanske någon invänder nu, om vi hade tagit tag i matchen igen i andra halvlek och fortsatt att trycka ner Helsingborg. Då tycker jag att man missar hela poängen. Det är klart att vi kunde, men det skulle aldrig ha behövts. Med den logiken kan man ju lika gärna lotta ut 2–0-handikapp innan varje avspark. För det går ju att vinna ändå.

Nej, inför videodomare nu. Inför ett inte alltför tidskonsumerande challenge-system. Med ett sådant hade jag varit ute och firat nu istället, helt rättvist. Och Jonas Eriksson, den nollan, hade antagligen varit en ynka strike ifrån att bli av med jobbet, lika rättvist det.

Folk säger att den moderna fotbollen kommer bli fotbollens död. Jag kan skriva under på det i många avseenden – att ståplatsreduceringen, hoppborgsmentaliteten och det allmänna supporterföraktet riskerar att göra Allsvenskan till en blek Premier League-kopia som knappt kommer göra någon glad i längden – men den allsvenska säsongen 2013 dog med all sannolikhet ikväll, och inte fan var det den moderna fotbollens fel. Det var den omoderna fotbollens fel. Och den jävla rikspajasen Jonas Erikssons. 

Hata allt-kram,

Johan

PS: Det här inlägget är författat i patologisk affekt på en jävla iPad efter diverse öl i en hotellbar i Budapest, så vänligen ha överseende med eventuella taffligheter.

Det var ju...

BaraBen presenterar: 2010 - den bittra verkligheten