KÖTTA. Jag pekas ofta ut för att vara en cynisk pessimist. Visst finns det belägg för denna anklagelse, allt som oftast förväntar jag mig poängförlust när jag ger mig iväg för att se på blåvitt. Självklart finns det några få undantag, exempelvis en hemmamatch under hösten 2009 mot ett lag från Solna, behöver jag gå in mer i detalj om hur det gick då?
Därför har det blivit närmast av vidskepliga skäl jag ”väljer” att inte förvänta mig seger. Låga förväntningar gör en mindre besviken, men främst beror min skepsis på det simpla faktum att jag tror att om jag förväntar mig seger – då blir det förlust. Men bara för att jag inte tror på vinst betyder inte det att jag inte hoppas på seger, att jag inte hoppas på att bli motbevisad och ännu en gång få sjunga Snart skiner Poseidon efter slutsignalen. Jag lever på hoppet och det får mig att ge allt från läktaren. Det jag kräver är samma engagemang från varje enskild spelare där ute på planen, även om det går en emot ska man inte vika ner sig. It’s not over until the fat lady sings som man brukar säga.
Mot Helsingborg på måndag begär jag inget finlir, i den situationen vi nu befinner oss ska vi inte försöka oss på något skönspel. Nu gäller det att kämpa, och det jag förväntar mig se mot Helsingborg är kamp. Oavsett vilka som startar, oavsett vart på plan man huserar, man ska ge 110 %. Försiktighet och alibilöpningar funkar inte för att vända en negativ spiral likt den vi nu befinner oss i. Vi har inte råd att ge plats åt spelare som tänker ”någon annan tar tag i det”, alla måste gå i bräschen för varandra och visa att tillsammans ska vi vända det här.
Jag kommer go bananas om jag får se samma håglösa inställning som visades upp stora delar, om inte under hela, andra halvlek på Rambergsvallen. När spelarna kom ut för andra halvek syntes en märkbar nedgång i attityd och så fort Häckens kvittering föll var allt självförtroende som bortblåst. De liknande närmast ett gäng flamingos på planen, som inte visste varken in eller ut. Det såg ut som att alla elva helst hade velat gå av planen redan då, det fanns ingen spelglädje, ingen initiativförmåga och inte någon jävlaranamma. Man gav helt enkelt bort både initiativet och matchen till Häcken och lät således lillebror ta kommandot.
Frankie drog vissa paralleller till Sir Alex och Manchester United i ett inlägg tidigare. Jag kan lova att de röda djävlarna inte hade fått uppträda på samma vis som IFK gjorde senast, åtminstone inte utan att få smaka på Sir Alex beryktade hårtork. Jonas Olsson borde ta efter honom på den punkten, våga ryta till riktigt ordentligt när spelarna inte visar rätt attityd under en match, någon måste väcka dem och han är mannen som blivit tilldelad den rollen. Han ska motivera spelarna till att prestera sitt yttersta, lyckas han med sin uppgift är många poäng vunna.
Ska sägas att så fort jag såg spelschemat i vintras insåg jag att det fanns en överhängande risk att vi, när omgång 5 stundar, står där utan poäng och med 4 raka förluster i bagaget. För guds skull låt inte den farhågan besannas. Så på måndag bryr jag mig inte om ifall jag inte får se rabonas, trivelas eller 10 andra häftiga ord. Jag vill se ett lag där alla vågar och vill ta egna initiativ, ge mig 5 glidtacklingar i rad inom loppet av lika många sekunder, ”kötta” så att självaste Wernbloom och Håkan Mild blir stolta!
