Föraningar om framgång

KRÖNIKA. Det är märkligt, men det känns nästan provocerande att skriva det här, så som den allmäna opinionen kring vårt lag tycks vara. Jag tror nämligen att det kommer gå förbannat bra för Blåvitt i år. Det känns lite ensamt som optimistisk Blåvittsupporter. Men ju fler gaisare som formulerar dödsrunor åt oss, ju fler högröda och onyanserade forumsupportrar jag ser gasta om Jonas Olssons avgång innan vi hunnit spela om en enda poäng, desto mer övertygad blir jag. Blåvitt är med och slåss om titeln till sista spark i årets allsvenska.

På upptaktsträffen i dag sa Olsson som enda tränare att Blåvitt vinner SM-guld i år. De flesta andra tog chansen att i vanlig ordning lämpa över förväntningarna på Elfsborg, ett tacksamt lag får sådana uttalanden. Men Jonas Olsson vet vad som förväntas av honom och laget, han vet att besvikelsen var nära att nå bristningsgränsen efter förra årets misslyckande och att den funnit ny energi efter rader av förluster i träningsmatcherna. Han vet att laget den här säsongen spelar utan marginaler, att Blåvitt måste visa resultat redan tidigt under våren, annars är det uppenbart att förändringar i tränarorganisationen måste ske. Därför sa han det, vi vinner guld i år.

Jag vet att han tror på det, jag vet att laget tror på det, och jag tänker själv tro på det. Jag vet inte i vilken mån ni går och ser träningsmatcherna, eller om ni ens vill ta med i beräkningen att det är en handfull riktigt bra lag vi mött (utifrån ett allsvenskt perspektiv), men det jag själv sett är en högstanivå som jag inte sett hos Blåvitt på länge. Det hade varit skönt och tryggt för laget att dessutom få med sig resultaten eftersom det är det enda arga män bryr sig om. Resultattavlan har dock efter nittio minuter visat negativa siffror, det är jävligt trist, men det känns skönt att ha skitförlusterna avklarade innan själva tävlan början. Och det är ju det elitidrott handlar om, att prestera när det är tävling, samt när det inte är tävling förbereda sig inför tävling.

Det har hänt att jag fått en känsla när jag läst kommentarer och foruminlägg, att blåvita supportrar närapå önskar att Jonas Olsson ska misslyckas, bara därför att man hyser en sån avsky för honom. Att man önskar att det ska gå åt pipan av anledningen att man offrat så mycket stolthet i att dumförklara mannen med glasögon. Den egna hedern blir något viktigare än lagets bästa. Känslan kan vara överdriven, men tillräckligt påtaglig för att jag ska känna behov av att nämna det.

Med det sagt måste jag bara slutligen understryka det självklara. Om vi spelar lika dåligt under våren 2011 som under våren 2010, då måste det ske förändringar. En förlorad säsong är förlåtligt och till och med förståeligt om det efteråt i den historiska statistiken står där som ett undantag. Om det i sommar inte visar sig ha varit ett undantag, utan en tendens, då kommer jag också vilja se förändringar. Men att göra det innan tävlan, att göra det innan vi spelat om poäng, tycker jag är dåraktigt. Med knappt två veckor kvar innan premiär hyser jag istället en känsla. Jag känner föraningar om framgång.

"Vi vinner" (SM-guld)

"Elfsborg borde ju vinna, men jag sticker 
ut hakan lite och säger att vi vinner."

– Jonas Olsson, IFK Göteborgs tränare 

på allsvenska upptaktsträffen i Malmö.