Offensiv

SPEKULATIONER Hur ska vi göra fler mål? Genom att skapa fler chanser. Hur ska vi skapa fler chanser? Det är något som Mikael Stahre och spelartruppen måste lösa, men jag tänker nedan presentera mitt förslag till vad som skulle kunna hjälpa.

Årets IFK Göteborg har inlett på ett poängmässigt bra sätt och vunnit även då man inte har imponerat. Ett stabilt försvar har lagt grunden till de tidiga framgångarna men vår oförmåga att avgöra matcherna när de står och väger har till slut börjat att kosta oss poäng, som senast mot Gefle. I många fall består problemet av att man radar upp chans på chans utan att få in bollen, som i många matcher förra säsongen, då lagkapten Hysén brände så många frilägen att en tia per gång hade räckt till att finansiera en halv kamratsten. I år är så inte fallet. I år tycker jag att vi i långa perioder har sett extremt ofarliga ut, och inte bara på den så kallade "sista tredjedelen". Även om vi inte blir tillbakapressade och måste slå ifrån oss bollen gång på gång så har vi ändå inte kommit någonstans. Bollen har gått mellan backlinje, innermittfältare, kantspelare och målvakt i en evig loop men sällan nått fram till straffområde eller anfallare.

I mina ögon är problemet att vi inte har tillräckligt med spelare som bidrar till offensiven i startelvan. Vi kan börja bakifrån. Alvbåge är ingen Kim Christensen. Hans utsparkar blir sällan till direkta målchanser. Kjetil må spela stabilt i försvaret, men en boll vid fötterna är inte hans starka sida. Bjärsmyr kan slå krossbollar, men bara ibland. Varannan går till helt fel adress. Adam verkar ha tappat all förmåga att gå på överlapp som han hade innan han reste till USA. Antalet offensiva löpningar vi sett honom göra i år är lätträknade. Vårt innermittfält består av två grovjobbare. Philip har visserligen gjort ett par mål i år, men det är allt som oftast på kontringar och fasta situationer han hotar motståndarnas mål. På högerkanten får Gerzic tyvärr inte till mycket rätt. Och när han inte får alternativet att spela överlappande högerback blir det vanligen en slumpmässig lyftning mot våra anfallare, tätt omgivna av försvarsspelare.

Vad har vi kvar då? Jo, vi har en vänsterkant, med Dyre och Sam, och vi har två anfallare, varav en har en riktig känsla för avslut. Söder och DMK har tyvärr inte den där kylan som krävs i avgörande lägen. Inte än i alla fall. Dessa anfallare får inte sällan möta upp långbollar från resten av laget, eftersom avståndet mellan anfallare och innermittfältare är väldigt stort. Vi blir lite för långa i laget och beroende av vår vänsterkant samt individuella prestationer. Detta är inte hållbart i längden.

Jag har diskuterat saken med ett par kompisar och kommit fram till att med den trupp vi har nu, och så som spelet har sett ut hittills, finns det ett spelsystem som skulle kunna bidra till en lite mer kreativ offensiv, samt ett mer kompakt lag: 4-2-3-1.

Genom att låta mittbackar (MB, KW) och innermittfältare (JJ, PH) behålla sina positioner bibehåller vi stabiliteten bakåt. Mittfältarna kan fokusera på att stötta upp defensiven vilket gör att ytterbackarna (MD, ES) kan gå med i anfallen. Genom att spela med tre kreativa, kalla det fria, offensiva mittfältare (SL, PF, JA) skapar vi en koppling mellan bollvinnarna (JJ, PH) och anfallarna (TH, DMK/RS) som vi inte har i dagsläget. Vi får även en möjlighet att fokusera vårt spel var som helst i banan, då de tre kan lämna sina kanter utan att det blir för trångt i mitten och vetandes att ytterbackarna fyller på utanför.

 
Det som gick fel senast vi spelade 4-2-3-1 var att vi hade två defensiva mittfältare (Gurra och Seb) som båda presterade bättre i ensamhet och en brist på bra offensiva mittfältare efter att Pontus lämnade (som fick till följd att Tobbe blev för ensam på topp). Jag tror att förutsättningarna är mycket bättre nu.

Vad tror du?

/patricw
@patricwestberg

I dag har Pärlan sin (enda?) chans att dansa

Pär Ericsson. Foto: IFK GÖTEBORG

FÖRSÄSONG/ANFALL. Inför säsongen 2010 värvades Pär "Pärlan" Ericsson till IFK Göteborg från Gais. Den massiva övergångssumman på över 6 miljoner kronor handlade bakom kulisserna om att Håkan Mild var rätt övertygad om att sälja skyttekungen Tobias Hysén till en utländsk klubb. Men när den affären inte blev av fick Blåvitt istället sin dyraste bänknötare sedan Robert "8 miljoner" Andersson köptes från Halmstad i slutet av 1990-talet.

Men i dag kan Pärlan påbörja sin revansch.

Konceptet "när katten är borta dansar mössen på bordet" har sällan känts mer aktuellt. För närvarande befinner sig IFK Göteborgs stjärnforward Tobias Hysén med landslaget nere i Sydafrika. Därmed är han inte med i dagens träningsmatch mot J-Södra i Jönköping. Följden blir att den naturliga forwardsplatsen blir "ledig" för fjolårets otursman, Pär "Pärlan" Ericsson - vars första år i Blåvitt var minst sagt turbulent.

När han först kom till Blåvitt var det i en kontroversiell övergång, som ifrågasattes av flera fotbollskrönikörer i staden. Skulle Pärlan verkligen platsa i Blåvitt? Var IFK Göteborgs tankegångar att skola om honom till den "Wernbloom-roll" som Hannes Stiller, tillfälligt om än framgångsrikt, vikarierat i? Den sistnämnda spekulationen blev den efterhandskonstruktion som ledningen på Kamratgården kablade ut via "Pravda" och andra föreningskontrollerade informationskanaler. Men jag är rätt övertygad om att Håkan Mild och co. i första hand öppnade den stora plånboken för "Pärlan"-affären (med sin lokalrival) för att de såg ett överhängande hot i att hete Hysén snart skulle få ett saftigt anbud från en större liga. Då kunde inte Blåvitt stå där med byxorna nere, vilket de naturligtvis hade rätt i. Teoretiskt sett.

När det inte blev någon stor Hysén-affär - av olika anledningar - fick alla inblandade anpassa sig till en ny verklighet. Pärlan insåg snabbt att han inte var nummer ett som "spets" i Blåvitts enmannaanfall. Blåvitt ville samtidigt få valuta för sin stora investering. I början av säsongen nötte den dåvarande tränarduon Stefan Rehn och Jonas Olsson stenhårt på att forma Värmlandssonen in i den populärt kallade "Wernbloom-positionen", som släpande anfallare. Spelidén som varit grund för tränarduons framgångar med Blåvitt sågs som överordnad det material som fanns att tillgå. Jag såg som BaraBen-läsarnas utsände under ett helt läger på Cypern hur "Pärlan" vantrivdes, men från föreningen hette det om och om igen att "han rör sig åt rätt håll". Men succén uteblev och efter bara två matcher i Allsvenskan blev Ericsson petad.

Tills en ny chans uppenbarade sig, en bit in på säsongen 2010.

Som BaraBen då kunde avslöja var skadan som Tobias Hysén dragit på sig mycket allvarligare än någon först trott. Han skulle bli borta över slutet av våren och hela sommaren. Här hade Pär Ericsson plötsligt ett gratisläge till att få speltid. Robin Söder var ingen konkurrent, då han fortfarande återhämtade sig från långtidsskadan han ådrog sig under U21-EM på hemmaplan. Men då kom nästa dråpslag för Pär Ericsson. Även han gick och långtidsskadade sig. Så läget att bli en "råtta på bordet" och spela in sig på sin naturliga forwardsposition rann ut i sanden. I stället väntade en lång och tuff rehabperiod med mörker, ett tag var till och med hela hans framtida karriär i farozonen.

Nu är Pär Ericsson back in business. Läget i början av 2011 är helt annorlunda. Han är inte ett nyförvärv i mångmiljonklassen, utan en av många skadeåtervändande spelare. Han har inte stora förväntningar på sig, utan publik och medlemmar har vant sig vid tanken att Tobias Hysén även fortsatt är den stora anfallsstjärnan för Blåvitt. Men eftersom Hysén som sagt är ledig från kylan och i ett sommarhett Sydafrika lär "Pärlan" få speltid i Jönköping i kväll.

Nu är det läge att dansa på bordet Pär. Nu eller aldrig, för snart är "Hajsen" hemma igen. Men för all del, känn ingen press...

Dagens facit

Matchfakta: Gefle IF- IFK Göteborg.

Arena: Strömvallen, Gävle
Publik: 4 701
Domare: Tobias Mattsson
Matchlängd: 90 minuter
Bollinnehav: 60-40 i Blåvitts favör
Totalt antal blåvita avslut: Fyra.
Avslut på mål: Noll.
Matchens lirare: De två snubbarna på läktarn' med bongotummor.

IFK Göteborgs går alltså obesegrade genom maj månad:
2010-05-03, Mjällby AIF - IFK Göteborg: 0 - 0
2010-05-06, IFK Göteborg - AIK: 4 - 0
2010-05-10, Gais - IFK Göteborg: 0 - 0
2010-05-13, IFK Göteborg - Örebro: 0 - 0
2010-05-16, Gefle IF- IFK Göteborg: 0 - 0

Men kan å andra sidan inte träffa en marinkårssoldat med en fotboll om de så satt fast under däck på ett hangarfartyg. De skulle inte kunna träffa en ko i Borås. De skulle inte träffa popcorn i Scandinavium, fifflande tjänstemän i kommunhuset eller granmördare kring Kamratgården. Blåvitt spelar noll-noll i fyra av fem Allsvenska matcher i maj månad. Det enda lag vi gör mål på är ett krisande AIK - som inte gör mycket annat än förlorar.

Efter den här imponerande anfallsorgien ligger vi nu på en tiondeplacering, men med fler matcher spelade än samtliga lag bakom oss. Med lite oflyt ligger vi alltså på en poängmässigt delad kvalplats när VM i Sydafrika börjar.

Det här är inte bra. Inte bra alls.

Blåvitt jagar potens - Stiller är vår viagra

MATCHANALYS. I går sa Tobias Hysén till mig att det inte fanns en chans att vi skulle drabbas av "Henke Larsson-sjukan" i Blåvitt. Ni vet det där jag skrev om i min analys i går - när laget undermedvetet inte går in till 100 procent, för att hjärnspöken säger "anfallsstjärnan i laget löser det". Enligt hans sätt att se det finns för många för professionella och hungriga killar i vårt lag, för att vi ska hamna i den situationen.

I dag hade jag rätt och han fel. Så det stod härliga till.

Det är inte det att Blåvitts killar saknar vilja, det är det att vi saknar kreativ kompetens en dag som den här. Nu är det inte långt borta för snacket om varför Tobias Sana inte får chansen. Och då menar jag inte bara allmänt snack, utan det väldigt negativa snacket om att kreativa spelare inte får chansen i Blåvitt. Det där snacket om att kaxighet inte tolereras i föreningen. Hur det än ligger till med den saken så måste vi få någon typ av förklaring till att försäsongens bästa offensiva spelare inte används när anfallsspelet går i baklås.

I stället får den renodlade forwarden William Ataschkade komma in på vänsterkanten. Det känns inte smart för lagets balans och det känns inte rättvist mot William, som har sin spetskompetens i djupledslöpningarna. En alternativ lösning för att olja den blåvita offensivens maskineri hade varit att - bara för en halvlek - flytta ner Tobias Hysén till vänster och få in William på topp. Detta samtidigt som spelskicklige Elmar Bjarnason skulle fått spela som offensiv mittfältare bakom en trio av vassa avslutare i, från vänster, Tobias Hysén, William Ataschkade och Stefan Selakovic. Det kan kallas 4-3-3, jag väljer att kalla det att göra något kreativt.

För visst, två byten kommer tidigt som bara den. Jag tror faktiskt att tränarduon har tagit till sig av kritiken mot deras väldigt sena byten, men byten i sig är ju knappast svaret på att anfallsspelet går i lås. Det måste finnas en underliggande vilja att inspirera spelarna och därmed laget med sina byten. Om killarna på något plan, ens i en promille av sitt medvetande går och tänker i stil med "nu när jag väl får chansen så sätter de mig på den jävla positionen" - så bli bytet lönlöst. För det var känslan i dag.

William är kvick så in i helvete i djupled. Men när Helsingborg leder med 2-0 är det naturligtvis inte så att några jättelika ytor uppstår att löpa i. Speciellt när det blåvita passningsspelet i huvudsak gick ut på att driva bollen mot sidlinjen och sedan tjonga för allt vad det bar. Jag har svårt att se den taktiken som framgångsrik så länge det saknas en Stiller på banan, en Stiller i höstform. För är det någon jag saknar i dagens Blåvitt så är det Hannes Stiller. Vi kan tala i all evighet om supertalangerna Robin Söder och Nicklas Bärkroth - i dag hade inte de spelartyperna vägt över matchen till Blåvitts fördel. I varje fall skulle de fått lita på tillfälligheter på ett sätt som inte krävs när Hannes Stiller släpar bakom Hysén, då han har en frenesi, kraft och ett positionsspel som gör att skarvarna sitter där - även när passningskvaliteten håller korpnivå.

Men det kan, ska, inte krävas att vårt spel bygger på en total outsider som värvades mitt under brinnande guldstrid 2009. Blåvitt måste hitta vägar att öppna motståndarnas försvar som inte är direkt kopplade till den långa boll som paniken ser som lösning. Det måste tillåtas ett visst utrymme för kreativitet i laget för att såga hål på motstånd som sätter sina chanser. Här sitter Tobias Sana på bänken. Kreativ, irrationell, bäst under försäsongen 2010. Varför?

Pär Eriksson är långt i från en färdig target. Jag hörde under matchen att folk vid sidan om klagade på vår backlinjes förmåga att hitta passningsvägar till "Pärlan", men undrar själv om han inte behöver gå 100 poäng Pontus Wernbloom - om Blåvitt tvunget vill spela honom i den rollen. För som targetspelare, centertank om ni så vill, så är det hans uppgift att stånga sig fram till bollen, inte att få bollen serverad på silverfat längs backen. Speciellt i de lägen där anfallsspelet går i baklås och i dubbel bemärkelse då vi går in i en andra halvlek med två måls underläge. Här måste det till ett specialarbete, som förvisso inletts under försäsongen, men som knappast kan anses klart. I dag är inte "Pärlan" den som kan stiga in i rollen som Hannes Stiller utförde så väl i fjol. Han är dessutom handikappad av det faktum att hans natur som renodlad forward vill ta sig ut när det går illa. Då går spelare tillbaka till grunderna precis på samma sätt som ett tryggt lag går tillbaka till sitt i teorin framgångsrika grundspel.

Därför vill jag se Blåvitt spela ett mer renodlat 4-4-2. Jag vill inte se Rehn och Olsson envist börja gräva ner sig i tro på sitt "framgångsrika" spel som kan formuleras 4-2-3-1 eller 4-1-3-1-1, beroende på tycke och smak. Det är dags att gå tillbaka till föreningens, Göteborgskamraternas, evighetsrecept på framgång - rakt spel, vansinnigt hög press, och två renodlade forwards med unika roller, som jag redan varit inne på. En frisk Hannes Stiller som target, en djupledslöpande Tobias Hysén som offensiv spets och en frisk fläkt i Tobias Sana på vänsterkanten. Jag hoppas det inte går prestige i den här saken, för prestigeförlusten ligger enbart i att vi inte skulle ha mod att vända oss till det framgångsrika recept som Roger Gustafsson brygger på Änglagårdsskolan.

Det här är inte ett så stort problem som många ivriga och otåliga fans vill göra det till. Säsongen är inte på något sätt förlorad och det är inte någon kris. Inte på långa vägar. Men det finns en impotens i det kreativa, det öppnande och produktiva, som inte är bra. Det är ett spel som bygger på rollspelare i hög utsträckning och i nuläget har vi inte lyckats fylla dessa roller på ett godtagbart sätt. Fortsätt mer än gärna att nöta "nummer 10"-rollen med Pär Eriksson på träning. Varenda vaken minut om ni så vill, men låt oss glömma att de Allsvenska matcherna inte är träningsmatcher. Det finns inte tid att nöta den här saken i tio omgångar.

För just nu fungerar det inte alls.

Samtidigt tror jag att det är långt borta för Rehn och Olsson att överge sin tidvis så framgångsrika taktiska filosofi. Jag tror vi ligger närmare till hands att få se långa bollar på en vilsen target än var vi gör att få se mitt efterlängtade 4-4-2. Men vi har ett trumfkort i rockärmen. Vi har ett blått och vitt piller som heter Hannes Stiller. Du är efterlängtad.

||BaraBen.com||BaraBen.com||BaraBen.com||BaraBen.com||

När den mest "positiva" nyheten på en matchdag är att BaraBens bikini klättrat till andra plats i Nellys bikinitävling (och fortsätter jaga ledaren), så vet man att det har varit impotent. Men BaraKinin kan kanske hjälpa mot impotens på en och annan strand i sommar..?