HALVTID2010. Ett nickläge framför Kim Christensen blev symbolisk för anfallsimpotensen hos motståndarna som räddar oss - trots egna problem med att "få upp den" i det offensiva spelet. I dessa två matcher, mot Gais och Gefle, mäktar vi med imponerande noll avslut på mål. Wow.Världen förundras över IFK Göteborgs taktiska upplägg. Jag är rätt övertygad om att Barcelona drömmer om att en dag spela som Blåvitt.
Blåvitt har inte mött några av de bra lagen i Allsvenskan den senaste tiden. Om man inte räknar Örebro, som faktiskt är ett tabellmässigt topplag så har vi spelat mot massa "brögäng" i maj. Men ändå har vi helt otroligt svårt att göra mål. När Robin Söder uppgivet suckar och säger att "vi inte riktigt förstått hur viktig Tobias Hysén varit för oss" blir jag irriterad. Ett lag kan inte förlita sig på en spelare, han kan bli såld, få en formsvacka eller bryta benet.
Ett mästarlag måste ha fungerande back up-planer.
Det har inte IFK Göteborg i dag.
Med de usla planer och den låga allmäna nivå som råder i Allsvenskan kan ett lag faktiskt spela 0-0 i 25 matcher på en säsong, med "lite flyt". Men den som ser matcherna i den svenska ligan ser ju även att det är en jävligt tunn tråd mellan det att Blåvitt får 0-0 i dessa matcher och att de faktiskt förlorar dem med ett par bollar. Gais var ett sådant exempel, där jättelägen framför mål och frilägen med målvakten enbart förblev 0-0 på måltavlan, mest på grund av motståndarnas impotens. I Gävle var det samma story, tyvärr.
Våra problem började redan i somras, när Pontus Wernbloom försvann. Senare har det visat sig att Blåvitt lade ett "skambud på runt en miljon kronor" på Mjällbys skyttekung Markus Ekenberg i det läget. Med facit i hand var det skönt att det var just ett skambud, för att en affär inte skulle bli av. För den stora skillnaden mellan hösten 2009 och våren 2010 var att vi hade en target - en anfallsspelare som vann bollar, höll dem hos sig och sedan kunde peta fram den till Hysén eller göra mål själv. Nu är Han(nes Stiller) skadad.
Då har tränarna inga som helst lösningar på vad de ska göra. Trots att de värvat en "stjärna" från Gais för rekordbelopp och trots att de handplockat en kille från sitt älskade Trollhättan. Det är ju i motgång som tränares handling behövs. Det är då de ska lösa uppgiften, vara kreativa, komma på nya taktiska drag, inspirera spelarna och laget. I medgång kan en blind get träna ett lag.
Från våren finns det bara en tydlig signal som ekar kvar över oss. Sportsday konfronterade Stefan Rehn angående Blåvitts usla spel på fasta situationer och fick då förklaringen att de inte tränade på fasta. Orsaken? Rehn var rädd att spelarna skulle börja tänka på att de faktiskt var dåliga på det momentet, om de specialtränade detta. Jag antar att dessa räddhågsna signaler innebär att Blåvitt inte kommer träna några avslut i sommar? Det kan ju trots allt få spelarna att vackla i sin tro om att de är strikers av hög kaliber...
Det handlar inte om gruppen nu, det handlar om att överleva.
Sluta jamsa och vara rädda för att ryta i från, att ge order med tydlighet.
För var så säkra, trots att det för de flesta fans verkar som något "man gör automatiskt", något som "kommer förr eller senare - bara man köttar på", vill jag utfärda ett allvarligt varningens ord: så är inte fallet. Ett lag som hamnat i en problematisk situation, med en negativ spiral måste aktivt göra saker för att få effekt åt ett annat håll. Agera för att väcka sig själva till liv. Slåss för att överleva.
Inte stå och se förvirrade ut, vilket tyvärr känns som det nuvarande gängets bästa kvalitet.
Det är många spelare som blivit misshandlade, den senaste tiden. Det kryllar av småförändringar men saknas totalt en känsla för att någon pekar med hela handen. När det går dåligt inom en organisation så sprids det dåliga självförtroendet snabbt. I det läget håller det inte med en flumpedagogik som i första hand är rädd för förändring, för det kan innebära att allt man trott på kommer rasa ihop. När det går uselt och ingen tror på att framgången kan komma så behövs det ledare som skärper tonen, som pekar med hela handen och som kraftfullt ingjuter mod i sina underhuggare, sina soldater, sina spelare.
Jag ber er, Stefan Rehn och Jonas Olsson, sluta mixtra med era 4-1-4-1 och 4-1-3-1-1.
Släpp sargen och var inte så förbannat envisa. Det här är ett recept för undergång.
Söder, sa här om dagen att han helst spelar till vänster i det nuvarande systemet.
BAM. Så sätter dom han som spets.
Tuomo, är mittback och spelat där med Kalle i U21
BOOM. Så slänger de in honom som vänsterback.
"Råttan", har startat och spelat som vänsterback i flera matcher.
SMACK. Så kastas han in som mittback.
Pärlan skolades under hela försäsongen in som släpande anfallare.
SCHVOOSH. Nu studsar han mellan spets/släpande/bänken om vart annat i ett stort virrvarr.
Seb, den utpräglade defensiva mittfältaren har presterat på sin position.
KABLAM. Så har han spelat lite överallt - vänster, innermitt, petad, back.
Gustav, förra årets nav på mittfältet och dominant på vårsäsongen.
PADANG. Nu har han startat, blivit inbytt, fått lira offensiv mitt och bänkats.
Hjalmar, den enda utpräglade vänsterbacken i hela laget.
BASH. Han spelar nu mittback framför flera specialister som värvats för den uppgiften.
Elmar, värvades som en central tekniker med en kreativ högerfot.
KABOOM. Tvingas nu ut på en vänsterkant och bänkas när han gnäller om att spela där.
Det är väl egentligen diskutabelt överhuvudtaget kan man tycka.
I år är det bara Kim Christensen och Hjalmar Jonsson som startat alla matcher.
Och av dom har bara Kim spelat på samma position.
Hur kan någon vara förvånad av att det råder kaos i Blåvitt?
Måste man verkligen ha tränat ett fotbollslag i 25 år för att dra slutsatsen att när man vaskar om som galningar i laget, så får ingen den trygghet och kontinuitet som de behöver för att sakta röra sig åt rätt håll, få ordning på passningsspelet och spela på ett tryggt sätt? Jag tycker det är rätt uppenbart.
Blåvitt är rena vilda västern just nu. Det är som ett vilt barslagsmål där laguttagningar och taktiska småförändringar kommer som stenhårda slag flygande i ett kaotiskt tumult. Vi blåvita fans är de enda som uppvisat en kontinuitet. Det sitter drygt 10 000 på Gamla Ullevi, match efter match, utan att ge upp - och tar emot stryk. Den pajsare som kallar blåvita för medgångsfans efter den här våren får räkna med att bli utskrattad och det rejält. Trots den stundtals usla och impotenta fotboll som Blåvitt bjudit på finns vi kvar på läktarna. Blåslagna, omkullkastade och chockade.
I går kväll såg jag en reklamvideo på tv.
Den påminde mig om situationen i Blåvitt just nu:
Först trodde jag att det var fotbollar. Men så insåg jag att det är en reklamfilm för Blåvitt. Och nej, vi är inte bilen som kör iväg i slutet. Vi är bowlingkloten som slungas ner för en brant backe utan någon som helst kontroll, idé eller plan. Det fattas bara att tränarna tvingar ut Seb på Kortedala torg för att dansa för en femma från förbipasserande.
Varje gång Blåvitt spelar dåligt så tröstäter jag. När Hjalmar Jonsson glömmer bort hur man slår ett uppspel, så glömmer jag av hur man lagar mat. Synen av att se Pär Ericsson tappa bollen får mig att tappa förmågan att handla grönsaker. Ljudet av ännu en bortförklaring från tränarstaben får mig att ringa pizzerian instinktivt.
Blåvitt, ni bär skuld till min fetma.
Men visst gubbar, ta ni eran "välförtjänta semester" och drick pilsner i några veckor. Gnäll lite om att ni inte får speltid och att ni helst av allt skulle vilja vara proffs i något storlag. Bu the fucking hu. Själv tänker jag riva mig i håret tills jag ser en ljusning på det här eländet. Ingen som jobbar för IFK Göteborg kan i det här läget på fullt allvar slappna av tills vi täppt till läckaget i skrovet.
Risken är väl bara att jag delar frisyr med Håkan Mild när den här säsongen är över.