To travel, or not to travel, that is the Question

KRÖNIKA När jag skriver den här meningen är det på minuten en vecka sedan jag låg utsträckt över fyra stolar på Block B1 - Gastsektor i St. Jakob-Parks västra hörn och med tom blick stirrade upp på ett grått läktarinnertak. Det har då gått ungefär en kvart sedan Mr Charles Joseph Richmond blåste av matchen FC Basel-IFK Göteborg, och det är då ett halvt dygn kvar till det att jag går på bussen för en tjugotimmarsresa hemåt.

I det läget har jag redan spenderat tjugo timmar på bussen ner till Basel, och tanken på att utföra samma resa en gång till—dessutom utan något som helst att se fram emot vid destinationen—är nästan lika outhärdlig som tanken på att IFK Göteborg var sju minuter från att spela i Champions Leagues tredje kvalomgång.

I det läget önskade jag byta plats med någon stackars Blåvit hemma i Sverige som just i det ögonblicket var lyckligt ovetande om den lyxsits denne befann sig i genom att ha sett nederlaget på teve, med några meter till den egna sängen, avsaknad av stort resehål i plånboken, och utan 40 timmar på en stinkande buss.

Så var det värt det?

Det är klart att det var värt det.

Är bortamatcher som slutar i förlust ändå alltid värda resan? Nej. Jag tycker mer synd om de satar som reste till Örebro i lördags och fick se ett omotiverat Blåvitt förlora med 2–4 mot ÖSK, än vad jag tycker synd om oss satar som reste till Basel förra onsdagen och fick se ett grymt Blåvitt förlora med 2–4 mot FCB. Att åka till ställen som Behrn Arena, Vångavallen, Norrporten Arena, Starke Arvid och Strömvallen är alltid förlustaffärer. Antingen vinner IFK och då går resan liksom "runt" tack vare det, eller så tappar de poäng och du har rest förgäves.

Nej, det är arenor som Råsunda, Malmö Stadion, Olympia—och St. Jakob-Park—som är värda resan. Resor till matcher där mer än poängen ligger i potten. Resor där man kan få chansen att uppleva de där riktiga euforiska ögonblicken, de där stunderna som man aldrig kommer glömma. Vem bryr sig om 4–0 och skönspel mot ÖSK på Behrn Arena, när man kan få 1–0 och grisande mot AIK på Råsunda? Tre poäng som tre poäng—på pappret. Fast vi vet alla vilken resa som är värd något—i verkligheten.

Det är väl självklart att en vinst är värd resan. Men hur kan en förlust vara värd resan, men inte en annan? Det ska villigt erkännas, att 0–4 mot vilket lag som helst i slutet på en säsong som går åt helvete, inte är värt resan, ens om det är AIK på Råsunda. Åter till de senaste två 4–2-förlusterna då. Örebroförlusten har redan i allmänna ordalag förklarats. Så varför var det värt att åka till Basel för att se IFK bli utslagna ur Champions League-kvalet?

För att jag aldrig kommer att glömma glädjen efter att Robin Söder gjort 2–1. Jag kan titta om och om igen på målet, och bara njuta, se kameran svepa över den lilla Blåvittklacken och veta att där var jag och firade, för att sen på något sätt låtsas att matchen tog slut där. Efter 1–0 mot AIK på Råsunda förra året är det förmodligen mitt livs bästa ögonblick, bortaresemässigt. Det övervinner alla utgifter i form av svett, blod, tid och pengar, allt.

Nu såg jag precis matchen Vitória SC–FC Basel blåsas av. Det kunde ha varit vi som spelade. Och det kunde ha varit vi som var på plats. Och alla som väntade med att åka på bortaresa i Champions League-kvalet missade sin chans. Var var ni när vi såg IFK spela Champions League-kval hösten 2008? Eller för att likt rubriken än en gång parafrasera en engelsk poet:

'Tis better to have travelled and lost
Than never to have travelled at all.

Redblue På Besök

HEMMAMATCH Så var det dags för FC-Basel att komma på besök till Sverige, närmare bestämt fotbollens huvudstad Göteborg, för ett möte med Svenska Mästarna IFK Göteborg. Här följer några rader om Basel innehållande saker du kanske visste, och förhoppningsvis något du inte visste!

Basel, som ligger i Schweiz, är en stad med runt 166 000 tysktalande invånare. Mest känt är Basel för sin kemiska industri, vilket gör att man säkert kan förvänta sig en och annan påtänd Schweizare i bortaklacken på Ullevi. Något annat som kan vara värt att nämna är att Roger Federer har sitt upsprung i Basel.

Nog om detta. Tennis i all ära, men nu fokuserar vi på fotbollslaget.

FC Basel, som även kallas Redblue, formades 1893. De är ett av Schweiz bästa fotbollslag och de har vunnit Schwieziska Super Ligan 12 gånger. Till skillnad från vårat kära blåvitt har de varit ute och spelat i Europa varje säsong från 99/00-säsongen och fram tills idag. Hemma-arenan är, som alla nu borde veta, St. Jakob-Park. Med en kapacitet på 42 500 åskådare är det även den största fotbollsarenan i Schweiz.

FC Basel har, precis som många av våra Allsvenska klubbar, problem att hålla unga duktiga spelare kvar i laget. Spelarna lockas av spel i Tyska Bundesliga, där motståndet är bättre och beloppet på checkarna är större. Samtidigt anses de ha Schweiz bästa ungdoms-sektion, vilket producerat fram spelare som Philipp Degen, som säsongen 08-09 hamnat i Premier League och Liverpool. Och det är just satsningen på unga spelare som många i Schweiz anser vara framgångs-receptet för FC-Basel.

Imorgon får vi se om våra Änglar har någon chans mot detta storlag från Schweiz. Jag tror tyvärr på förlust, men hoppas och vill se en seger med 2-3 bollar, och som vi alla vet är ingenting omöjligt. Basel må ha en bra unga spelare. Men vi har något som inte de har, vi har Bärkroth, Walle, Wernbloom och Söder!